Krönikör




Nu är det snart jul igen ....


Nu när man har tid har man inte orken att vända in och ut på hela huset. Annat var det förr. Jag började redan i mitten på november ....

Jag stöpte ljus, tak och väggar skulle torkas, lampor och prydnadssaker skulle dammas. Alla 20 fönster skulle tvättas emellan, ut- och invändigt. Var det kallt den dagen fick man använda T-sprit. Allt skulle tvättas så som mattor, sängkläder, täcken och kuddar. Alla skåp skulle städas. Kökskåpen först och främst och mitt stora skafferi. Gardiner skulle stärkas och strykas. Självklart skulle det finnas 7 sorters kakor som tillslut blev 11 sorter. Gjorde egen pepparkaksdeg som jag och barnen senare bakade av. Lussekatter skulle det också vara så klart.

Mycket matlagning blev det och jag gjorde det mesta själv: korv, syltor, leverpastej, köttbullar, Jansson, gum, lutfisk, inlagdsill i olika former och valörer, Julskinkan saltade jag själv. Ljusstakarna skulle fram till advent för att pryda mina 20 fönster. Veckan före jul skulle julpyntet upp och de låg i mina 7-8 lådor. Julgranen hämtade maken som vi sällan var överens om tills vi köpte plastgran. Den kläddes dagen före julafton. Alla golv skulle torkas och bonas. Det gjorde jag på kvällen/natten den 23 när familjen gott och lagt sig.

Minns min egen mamma som gjorde sista tuchen och var färdig runt 01:30 dagen före julafton. Jag var 9 år och låg vaken och väntade på att mamma skulle bli klar. Då kokade vi kaffe och doppade varsin lussebulle och njöt. Gud nåde om någon av småsyrrorna vaknade för detta var min och mammas egen tid.

Tack gode gud att det är annorlunda idag. Man kan köpa allt färdigt utan att få dligt samvete och städar lite lätt gör mina assistenter ....  Det blir jul i alla fall. Glad advent på er!

Lite anekdoter ...


Gick igenom lite saker hemma då jag plötsligt fann en gammal lapp. En lapp som jag hittade för 20 år sedan uppsatt ovanför innertaket på en av toaletterna på högstadiet i Hede...

Men jag skall kanske ta det från början. Jag och Peter Dahlin var kanske inte de lättaste att ha att göra med under högstadietiden. Blev något besök till rektorn och en del tid ute i korridorerna. Det hyss jag skall berätta om nu hör väl dock till ett av de mest kreativa som vi gjorde. Vi hade sett att man kunde lyfta på innertaket på toaletter på högstadiet (där det är toaletter på rad). Hävde du dig då upp ovanför innertaket så kunde du komma åt de andra toaletterna uppifrån. Vi fick då en idé om att vi skulle skrämmas lite. 

Vi tog plankor ifrån slöjden som vi lade ovanför innertaket som vi kunde sitta på. Sedan kopplade vi in en brytare till ljuset på granntoaletten så att vi kunde tända och släcka den som vi ville. Vi spelade sen in ett band med lite "hemska" ljud. Ljuden bestod bla av krossande av en lampa (i en påse då såklart, vi orkade ju inte städa), slängda böcker på ett bord och ett himla oväsen med kastruller och stolar innan en av oss sa "NUU KOMMER JAAAG !!!". Vi spelade in allt detta på en Freestyle (för er alla yngre, Freestyle var alltså en portabel liten kassettbandspelare. Jaha just det ja, ni vet inte vad en kassetbandspelare är...).

Vi öppnade upp bandspelaren så att vi kunde påverka hastigheten när vi spelade in och på så sätt få ljudet att låta mycket långsammare senare vid uppspelning. Sedan tog vi med bandspelaren och kopplade in en extern 6 x 9 högtalare som vi placerade riktad mot granntoaletten. För att snabbare få napp så låste vi alla toaletterna utom just den som vi hade preparerat. Det tog inte så lång stund innan första offret kom, en kille som gick på förskolan. Han och hans fröken hade varit på biblioteket och på väg tillbaks så kände han väl att han behövde gå på toaletten. Väl därinne så väntade vi en stund innan vi startade bandet och började blinka med lampan. Med en smäll for toalettlocket ner och dörren flög upp. När han kom fram till sin fröken så hörde vi han säga "Lampan tändes och släcktes tre gånger!!!". "Ja ja ja nu går vi" sa fröken och så var det inget mer med det. Man undrar ju lite vem killen var och om han kommer ihåg detta än idag... 

Just det, lappen som jag nämnde i början. När vårat avgångsår firade 10 år (1998) så gjorde vi som brukligt är, dvs besökte skolan för att få en liten rundtur. Jag kom då på hysset vi hade gjort tio år tidigare och sa till Peter "Du, vi går och kollar om grejorna är kvar !" Sagt och gjort. Vi avvek från resten av gänget och styrde mot toaletterna. Vi öppnade sakta innertaket och på en vägg däruppe ovanför innertaket satt då denna lapp som ni ser på bilden skriven av vaktmästaren Sune Svensson. Den var lite gulnad redan då, så den hade säkert suttit där i flera år. Hoppas att Sune och Alf Olsson kunde skratta lite iallafall åt vårat illdåd, nu vet ni vilka det var. Kan säga att vi skrattade så det ekade i rast aulan när vi hittade lappen !!!

I mitten på juli 2017 så var jag på gästriklands riviera, Strandbaden i Årsunda, och såg Ewert Ljusberg uppträda. Han har varit här under flera år men detta var första gången jag lyckades pricka in hans besök. Ewert levererade som vanligt och det blev en härlig kväll med många skratt och fina sånger. Många minnen och anekdoter om Arne fick vi också till livs under de två akter som han körde denna kväll.

Att bero på Ewert så kontaktade jag SVT angående filmen om honom som sändes på 70-talet, ”Det kom en man från Hede”, och undrade om de inte kunde lägga upp den på Öppet Arkiv. Svaret jag fick var att den ligger på film och är inte digitaliserad. Programmet är därför lågprioriterat för dem i nuläget, av kostnadsskäl, men de skrev upp det på deras önskelista över framtida publiceringar på Öppet Arkiv. Så om fler mailar dem på adressen  Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. och önskar detta så kanske chansen är större att den flyttas fram i kön.

Hämnd, tyranni och Alla Helgon


2012
Hon sticker den grova kanylen rakt in i det onda, sprutar in den grumliga substansen och trycker efteråt till med en trasa för att blodet inte skall rinna ner över min rygg, jag tror det är för att slippa städa undan efteråt. Jag sitter där i min plågoandes våld, helt stilla, men jag vill kasta mig undan och skrika högt i vånda. - Nu ska vi inte överdriva... det är många ställen kvar, säger hon och skrattar högt och en aning tyranniskt. Om inte smärtan varit nästan outhärdlig och om jag inte känt mig så liten och utlämnad, hade jag nog skrattat med henne – det är ju precis sådant jag själv brukar göra - plåga. Jag brukar använda mig av psyket och förvirra mina offer genom att prata, prata och prata. Om jag hade haft ett offer nu hade jag pratat i det oändliga och skrattat från djupet av mitt hjärta ... - Mowhahaha... och en glimt av ren elakhet hade synts i mina ögon. I en annan situation och i en annan tid, hade vi nog kompletterat varandra i tortyrens konst, hon och jag.

Hon trycker med bestämda fingrar. - Åhå, här var det visst ont, men jag måste ju, det vet du, säger hon lent - sen det där skrattet igen. Jag ser henne inte för hon står bakom min rygg, jag vet inte hur många gånger hon tänker plåga mig, men med tanke på alla markeringar jag har på min kropp, blir det nog väldigt många är jag rädd. Hon säger att hon inte njuter av att plåga någon – utom de som hon vill hämnas på och jag tänker genast: Vad i herrans namn kan jag ha gjort henne? Vi är släkt med varandras släkter och jag undrar om det är något som grott – länge. Undrar om det kan vara jag som får lida för det – kanske hon inte får utlopp för det på något annat sätt. Tankarna virvlar runt i huvudet. Jag börjar känna mig sliten och väldigt, väldigt trött.

1998
Jag satt i ett annat liknande rum - ett litet krypin, möblerat för att man ska känna sig avslappnad, men med tillräckligt antal tingestar för att man ska känna ångesten sippra nedför ryggraden. Bland många andra så var där något de kör långt ner i halsen på en och något som stryper blodflödet och som du domnar bort av och som smärtar, något de kör upp genom näsan, så långt så det nästan nuddar hjärnan. - Sitt stilla nu! Han lät vresig, verkade stressad och en aning osäker på handen. Jag tänkte att han bara var ovan och lagd åt det nervösa hållet, för han svettades en aning också.  - Det här har jag nyss fått lära mig, så du får agera försökskanin, sa han och bekräftade mina misstankar.

Nackhåren reste sig när jag såg nålarna han tog fram och tänkte: Inte ska han väl ändå använda de där? Jag började också svettas, fukten lade sig som en hinna på min kropp och lite hårdhänt torkade han av mig med en handduk. Han körde in nålarna och vred runt dem, fram och åter, fram och åter – gång på gång på gång. Jag orkade inte räkna alla, men helt plötsligt reste han sig och lämnade mig där ensam. Han sade bryskt innan: - Jag kommer tillbaka! Jag visste inte vad jag skulle tänka, jag vågade inte röra mig eftersom jag inte kunde veta vad som då skulle hända. Hur lång tid som gick innan han plötsligt och med ett ryck öppnade dörren vet jag inte, men jag riste till och det gick en il av smärta genom kroppen. Jag kände direkt på doften att han under tiden passat på att dricka kaffe och undrade om det var för att han skulle slippa se mitt lidande.

2012
När hon äntligen lägger ner kanylerna och sprutorna och säger åt mig mig att klä på mig igen så flinar hon:  - Du bad själv om det! ... mowhahaha haa ...  SLUT

Epilog:
Den 2 november 2012, var jag till kära Doktor L för att få enkel behandling med kortisoninjektioner. Jag överdrev rejält i berättelsen och hittade på somligt, men det blev liksom mer spännande så än ett vanligt läkarbesök, tycker jag. Ont gjorde det, som attan, men knappast som att bli torterad skulle jag tro. Hon skrattade gott i vissa situationer - det gjorde hon. Det där om att hämnas var såklart ett skämt även om jag är skeptisk. Något av en tyrann, det är hon nog, men jag bad faktiskt om det själv.

Vi brukar ha roligt på våra möten, även om orsaken inte alltid är så rolig. Svåra allergiska reaktioner, annat kollijox i den stilen eller som nu: muskelfästesinflamationer. Min doktor, hon ligger på topp tre (alltså bland de tre bästa) av alla läkare jag någonsin träffat och det är väldigt många, men under tiden ”tortyren” höll på låg hon stundom under topp hundra. Varför jag drog in mig själv i plågeriet är ju för att jag babblar och babblar tills folk får ont i öronen. Jag fullkomligt älskar att prata så det har blivit många hål genom tiderna - ni förstår ju varför folk går till doktorn för öronvärk så ofta.

Jag måste säga att min Doktor L (hon är ju givetvis många andras doktor också, men jag vill liksom tro att jag är favoritpatienten, även om hon är lika tyrannisk mot alla andra också) alltså... skämtåsido så är Min Doktor L nog kanske på topp två just nu, för hon är en riktigt stor och äkta pärla bland andra pärlor och grus. 1998 fick jag akupunktur av en sjukgymnast som var rätt ny i gamet. Det gjorde inte ett dugg ont faktiskt, det onda hade jag ju redan. Honom träffade jag många gånger under alla mina vistelser på Åreklinikerna, men just den här gången var den allra första. Jag bara mindes honom sådär apropå liksom. ”Tingesterna” jag nämnde var en vanlig träspatel att kolla halsen med, en blodtrycksmanchett och en lång tops att ta näsprover med – inget värre än så alltså.

Varför Alla Helgon då? Jo för att det är dagarna då väven mellan de ”andra världarna” och vår är som tunnast varje år. Jag blev nog inspirerad av alla helgon, spöken och allt annat som dyker upp just nu och därför blev det lite av en hemsk historia. Ps: Injektionerna innehåller bedövningsmedel så just i skrivande stund 2012 har jag faktiskt inte ont alls på de 33 ställen hon stack mig på. Ds.

En äkta Härjedaling!

Åsså får vi inte glömma ”n´Lennart”, åtminstone inte när det gäller kultur och traditioner!

Lennart Persson var en tvättäkta Härjedaling med många järn i elden! Men var börjar man när man vill beskriva den man n´Lennart var? Killen hade så många olika intressanta jobb, uppdrag och intressen. När man i sin enfald trodde man visste allt om honom då kom det en överraskning till som en kalldusch. En sak är dock klar, han var väl respekterad i hela Sverige såväl som i utlandet!

Vi kan börja med att berätta att Lennart var bilhandlare till yrket. Han var en duktig affärsman och tuff, dock en diplomatisk förhandlare. Han, om någon, kunde snacka öronen av dig! Som de flesta framgångsrika försäljare var han dock först och främst ärlig och man kunde lita på vad han lovat. Lennart var utåtriktad och hade en ovanligt bra personlighet och humöret var det absolut inget fel på! De som kände honom kommer säkert ihåg att han hade väldigt lätt för att skratta och att han hade många skämt och roliga historier på lager. (Obs: några var t.o.m. sanna!)

”Lennart af Persson” kom från gamla släkten Persson i Hede. Han är därmed en äkta Härjedaling, något att vara stolt över! Omkring 1825 drog några av släkten ut som nybyggare och började lägga grunden till det som i dag är Ransundet. Lennart som tagit rätt på den gamla släktgården i Ransundet, tog sitt ansvar och förde traditionen vidare genom att bevara den. ”Big” Lennart var en riktig naturmänniska som älskade landskapet, jakt och fiske, naturen och allt vad detta innebär. Så det kom sig ganska naturligt för honom att så småningom börja med det som kallades ”Vilthägnet Ransundet”, en ca 450 ha stor viltpark som bl.a. innehöll två fina vandringsstigar, massor med fina djur, rast- och observationsplatser på olika ställen samt även en ”lappkåta”. Han bytte helt enkelt ut de en gång så vanliga kossorna mot wapiti, kronhjort, vildsvin, dovhjort, mufflonfår o.s.v., som levde fritt i parken. Observera att detta inte handlade om någon ”djurpark” utan om ett stycke Härjedalsk vildmark som åsidosatts för djur som i naturligt samspel levde med varandra. Vilthägnet var ett mycket populärt utflyktsmål för turister från både in- och utlandet, för vilket jag gjort många anslag, affischer, prospekt och otaliga översättningar på olika språk.

Det är här som ett av hans andra yrken kom in i bilden: vad sägs om Lennart som ”drömmakare”? Han var dåtidens enda aktiva och av myndigheterna godkända ”officiella bedövare” i hela Jämtlands län och långt utanför länsgränsen. Vad gör man då som ”dream maker”? Man kan förklara det med att han bedövade djur som hamnat i svårighet och fraktade dem när de sov till platser där de hörde hemma, eller dit myndigheterna bestämde att de skulle vara. Lennart fick de flesta uppdragen från Länsstyrelsens Naturvårdsenhet. Ett uppdrag var t.ex. att söva en myskoxe med unge som ”förirrat sig” hela vägen ner till Dalarna. Ett år kom en björnunge, regelbundet som en klocka, till en renslaktplats för att mumsa i sig ”godiset”. När den upptäcktes var det naturligtvis en stor uppståndelse och rena folkvandringen till platsen. Så gick det som det gick: människor började att mata björnungen, som naturligtvis tappade all skygghet och vande sig vid att bli matad. Till sist fanns det inget annat val. Lennart tillkallades för att bedöva björnen som fraktades långt bort i skogen för att leva sitt naturliga liv. Men se, det gick inte. Det dröjde inte länge förrän den var tillbaka på sin gamla matplats. Han bedövades igen, bara för att fraktas till Kolmården. P.g.a. människans okunnighet och oförstånd förlorade ett vilddjur sin självklara frihet!

Ett av de intressantaste uppdragen hände när en turist uppsökte Lennart för att berätta att han hade sett en ren vid Särvsjövägen som hade fastnat i en tråd. När Lennart kom till skadeplatsen fick han se en ovanlig syn: en ren hade tydligen fastnat i ett elstängsel och i sin ångest trasslat in hornen i tråden. I fritagningsförsöken drog renen upp en stolpe, på vilken tråden satt, och släpade med sig stolpe, tråd och allt och följde renflocken. Alla försök av Lennart att komma i närheten av renen för att bedöva den misslyckades. Till sist fanns inget annat val. Han fick döda renen med ett välriktat skott. Åter igen fick ett djur betala med sitt liv för människans ingrepp i naturen!

Vapnet som Lennart använde under sina uppdrag från länsstyrelsen, polisen, djurparker jägarorganisationer och jordbrukare, var en ombyggd FN kaliber .22 pistol, till vilken han själv hade byggt en specialkolv. Vapnet avfyrade en patron utan kula. Kruttrycket aktiverade en luftkomprimering som i sin tur sköt ut kanylen med bedövningsmedlet. ”Pilen” fastnade i djuret och lufttrycket i kanylen drev bedövningsmedlet in i djuret. Lennart började med djurbedövning 1978 och hade 1985 redan framgångsrikt bedövat över 300 djur. Det hade dock enligt honom varit ”nära ögat” några gånger.

n´Lennart var som sagt jägare och skogskarl av hela sitt hjärta. Han bedrev jakt i alla dess former, med eller utan gäster från utlandet. Men till skillnad från många andra så kallade ”jägare” bedrev han en intensiv jaktvård. Han var också en mycket skicklig och framgångsrik jägare och skjuta kunde han som få. När han jagade älg siktade han alltid på halsen och skröt med att han aldrig behövde ett andra skott.

Det finns många jaktepisoder och jakthistorier om Lennart. Jag minns så väl året där han var på älgjakt med sin hund, som hade ståndskall uppe på en höjd. När Lennart smög fram fick han sitt livs överraskning, det var ingen älg hunden skällde på utan en björn som kom rusande rakt emot honom. Lennart var en duktig skytt, men det var i absolut sista sekunden han kunde stoppa och fälla björnen, som föll död framför hans fötter. Det var ”nära” och hade kunnat gå illa, riktigt illa! Men tuff som han var skrattade han bara!

Lennart hade många jaktgäster från olika länder och en som jag minns så väl var den amerikan som var livvakt åt USA-presidenten och som kom direkt från ett säkerhetsuppdrag på den amerikanska ambassaden i Turkiet till Ransundet, komplett med sina puffrar i bagaget, för att jaga älg med ett lånevapen. Han lyckades fälla en fin 14-taggare med ett välriktat skott. Det var en supertuff gubbe som Lennart aldrig glömde och som jag aldrig kommer att glömma.

Lennart var en mycket trevlig människa och hade en utåtriktad personlighet. Bara en enda gång såg jag Lennart arg som en geting. Man kunde se det på hans ögon som blev alldeles svarta. Det var när en tysk jägare ville skjuta en kronhjort i hägnet. Han blev noggrant upplyst om vilken han skulle få skjuta, absolut inte avelstjuren som behövdes för fortplantningens skull. Gissa vilken killen sköt??? När Lennart därefter började ”språka” med tysken på sin roliga tyska drog jag mig undan så snabbt jag kunde röra på benen, för min egen säkerhets skull!

En av många roliga (allvarliga?) men sanna historier hände när Lennart en dag kom till Ransundet, parkerade bilen och gick in till vildhägnet. När han efter några timmar kom tillbaka såg han en lapp på bilrutan, där han kunde läsa följande: ”Hej, jag har stött på en björnhona med unge nervid ån bort mot vändskivan. Jag fick ta bena därifrån. Men jag ska dit och filma nu. Om det händer nåt så är/var jag rakt ner emot ån ifrån där bilen är parkerad. Jag, Håkan kl. 13.00”.

Men Lennart var också en mycket social människa och djupt engagerad i allehanda ärenden i samhället. Lennart sa aldrig nej när hjälp eller support behövdes någonstans. Hur han klarade alla sina ideella uppdrag är än i dag en gåta för mig!

En episod av Lennarts sociala inställning, tacksamhet och givmildhet minns jag så väl. När vår då 8-åriga dotter Lisa började lära sig spela blockflöjt i Hedeskolan var det ju naturlig att hon ville ha sin egen. Då jag visste att Lennart var i stan ringde och bad jag honom att köpa en åt henne, att jag skulle betala honom när han kom tillbaka med den. Sagt och gjort gjorde han det och kom upp till huset med flöjten. Men pengarna han betalade för den ville han absolut inte ta emot! Det var en present till Lisa, tillsamman med ett handskrivet kort med en lång, rolig och känslosam text. Blockflöten kom väl till hands när Lisa en dag hittade en liten pippifågel som låg död på marken uppe på vallen. Hon grät och ville begrava den och spelade vid ”begravningen” en trudelutt för den med flöjten som hon fått i present av Lennart. Lennart var en tuff affärsman, men visste väl hur man behandlar människor och speciellt vänner!

Jag hade själv under många år ett intensivt samarbete med Lennart i olika ärenden och jag minns så väl, dock med en tår i ögonvrån, alla de roliga stunder vi haft tillsammans med hans ”tyska generaler” som kom till vilthägnet varje år. Det finns mycket mer att berätta om denna fantastiska människa, som tyvärr gick bort alltför tidigt. Det har varit ett stort nöje för mig att jag haft förmånen att lära känna och arbeta med honom under ett antal år.

Tack för din vänskap, Lennart! Jag anslutar mig till vad dina tyska vänner alltid hälsade dig med: PROST, SKÅL och CHEERS! ”So long my friend and rest in peace until we meet again in the wild blue yonder on the other side”!

En ynnest att få uppleva detta på hemmaplan

Foto: Håkan Persson

Fick en Chuck Berry box när jag fyllde år, Rock And Roll Music - Any Old Way You Choose It - The Complete Studio Recordings ... Plus! En 16 CD´s box med två medföljande böcker. En rejäl pjäs som tagit en stund att tröska igenom.

Denna box innehåller det mesta som han har gjort plus outtakes och några live framträdanden. Jag var inte riktigt beredd på hur mycket blues som denna rock kung spelat in. Han har faktiskt fler inspelade blues låtar än rena rock låtar om man skulle börja räkna efter och det är ju inte direkt det han har blivit känd för.

En annan rolig sak är att det finns en uppsjö av låtar som bygger på det klassiska Johnny B Goode riffet. Blir lite komiskt i live sammanhang när han tex kan börjar spela och sjunga versen till Bye Bye Johnny. När han sen kommer till refrängen så börjar publiken sjunga refrängen till Johnny B Goode istället. När sedan nästa vers kommer då har också han hoppat över till Johnny B Goode.

Men han är ju främst en artist som gör sig bäst när man också får se honom (kolla på youtube på de låtar som finns från 1972 inspelat i London).

Den 8 Juli 1989 befann jag mig, som många andra Härjedalingar, på parken i Hede. Det var en ynnest att få uppleva detta på hemmaplan och jag är Erik Persson evigt tacksam för det. 2007 såg jag honom på Stenegård i Järvsö. Inte lika vital denna gång, men Chucken är ju alltid Chucken och man vet aldrig vad som händer när han står på scen. Måste vara både roligt och lite nervkittlande för musikerna att spela med honom när han får sina infall.

Ett lite hårdare tips som avslutning, Nitemare från Canada. https://www.youtube.com/watch?v=mYwtXblnRAA