Krönikör
Alla mer eller mindre kända medier har sina krönikörer. Nu har jag skaffat min. Låt mig få presentera Helena Börjesdotter som ska skriva för mig 1 gång i månaden. Här berättar hon mer om sig själv:
Jag är 46 år gammal, det yngsta av 3 syskon. Jag växte upp i Linsell, men flyttade till Hede redan vid 16 års ålder 1981. Fick två odågor till söner med en bygdens man. Tog en kort omväg på 6 år över Svenstavik för att få min dotter med en av DEN bygdens män. Från 1989 till 1995 bodde jag där. Jag flyttade faktiskt hem till Hede igen på min kära Annethes 30-årsdag.
Bodde på "Banglan" som - innan vi i gänget (Susanne Larsson, Annethe Sundin och jag) flyttade dit - kallades Bangladesh. Men vi ville ju vara coola och skitviktiga och började kalla det för "Banglan" och det verkar hänga kvar. Kul att ha varit med och skapat lite historia. Området hette ju obyggt - Västmyra. Efter mycket vånda, så var jag av olika orsaker tvungen att flytta därifrån. Sönerna stannade hos pappa och dottern följde mig till de djupa Hälsingeskogarna - nåja, Ljusdal är välan inte så djupt kanske. Min syster bor här och därför blev det Ljusdal. Nu har jag bott på samma ställe i 10 år och trivs kanon. Jag älskar verkligen mitt lilla smultronställe på Nore.
Härjedalen i mitt hjärta
Rönnen är Härjedalens vårdträd
Gustav Näsström: Svenska Turistförenings årsskrift 1931
Läs gärna den här artikeln, den beskriver bra varför vi Härjedalingar är så stolta; lite inbundna; varför vi har en tendens att benämna "alla andra" som utbölingar; varför vi har en troligen rätt unik samhörighetskänsla och en del annat. Den visar vilket kulturarv vi alltid har varit rädda om och sparat till omvärlden. Vi har alltid varit stolta över fäderneslandet och är kanske extremt envisa med att säga: "Härjedalen är Härjedalen och inte nå jädra Jämtland, eller Sverige" och därmed ansetts dryga.
Men har man i långliga tider blivit "glömda och gömda" och lilllebrorshanterade så vill man gärna hävda sig och tala om att Härjedalen minsann inte behöver någon storebror - vem det nu än vara månde, som vill ta på sig den rollen.
Jag vet att det kanske kan vara svårt för utomstående att förstå vår starka önskan att behålla vårt land som vårt och att vi betraktar det landskapet som ett rike i sin egen rätt; att vi anser att Härjedalskan är ett språk i sig själv, med många dialekter därunder – det kan man bland annat se i hur olika samma ord stavas från den ena byn till den andra – men det är vår enda chans att hålla vår "nationskänsla” kvar. Dessutom... så är det bara så vi känner, vi kan inte hjälpa det.
Det visar också tyvärr på varför vi är så ovilliga att förändras med tiden, att vi har så svårt att ”gå man ur huse” för att ändra på något för att överleva. Vi sitter gärna där och tycker att det vi har räcker, men är ovilliga att handla när världen ”där utanför” trycker på och förändrar. Vi har till och med sådan bygdekänsla att vi slåss byarna emellan om att vara bäst och störst, konkurrera istället för att samarbeta – och det är verkligen inte till gagn för landskapet, men det är lätt att säga, men svårare att förändra.
En del ställen i Härjedalen är bättre än andra på att vara med i tiden och ta tillvara de chanser som finns att utveckla sin bygd – kanske på bekostnad av ”di gamle ting”, men dock. Det finns urkrafter i varje byggd, men ibland orkar de inte länge, utan slits ut en efter en. Utflyttningen ur landskapet är på tok för hög, ofta på grund av arbetsbrist. Vi kan heller inte erbjuda tillräckligt attraktiva förhållanden för till exempel läkare att vilja stanna kvar i bygden. Den ena affären efter den andra läggs ner och så vidare. Vem som bär den skulden är jag inte människa att bedöma, jag har bara en önskan om att det ska förändras.
Jag tror på Härjedalingarna, jag tror att vi är så pass tjuriga att vi på olika sätt kommer att ”ro båten i land” och överleva förändringarna en gång till. Denna gång från industrisamhälle till turistbygd. Vi har ju idag större möjligheter att nå ut till världen genom olika former av media; vi kan ”sälja oss” via marknadsföring i stor skala; vi har hemsidor från många byar där vi kan visa vilka vackra och intressanta bygder vi har och visa att vi Härjedalingar inte är så fåmälda och inåtvända som man skulle kunna tro. Vi är kanske bara lite ”förändringsobenägna” och vi vill ha lite tid på oss för att kunna anpassa oss till en annan och främmande värld. Hur det än är så har vi fortfarande ett landskap med dåliga kommunikationer, men jag vet att det jobbas på det och att det är starka rörelser i farten.
Nu tänker ni kanske: Ska den där människan sitta och tycka om ”vårt landskap” som har emigrerat till Hälsingland? Då svarar jag: Självklart ska jag det – jag är ju Härjedaling, kommer alltid att vara det och jag älskar mitt fädernesland lika mycket som ni som bor kvar gör och idag kan jag göra reklam för mitt land lättare via Internet. Jag kämpar också för att marknadsföra de vackra bygderna, jag försöker komma med idéer även fast jag sitter i ett rum i ett annat land. Men jag har något alldeles i närheten (ca 50 meter ifrån och synligt från min lägenhet), något som hela tiden rinner ner från er däruppe med en hälsning och styrka varje dag – Ljusnan!
Det är något som förenar oss alla, en förklaring på varför är min, men det finns nog förklaringar lika många som det finns folk i Härjedalen och i förskingringen... för: En gång Härjedaling – alltid Härjedaling!
Hämnd, tyranni och Alla Helgon.
2012
Hon sticker den grova kanylen rakt in i det onda, sprutar in den grumliga substansen och trycker efteråt till med en trasa för att blodet inte skall rinna ner över min rygg, jag tror det är för att slippa städa undan efteråt. Jag sitter där i min plågoandes våld, helt stilla, men jag vill kasta mig undan och skrika högt i vånda. - Nu ska vi inte överdriva... det är många ställen kvar, säger hon och skrattar högt och en aning tyranniskt. Om inte smärtan varit nästan outhärdlig och om jag inte känt mig så liten och utlämnad, hade jag nog skrattat med henne – det är ju precis sådant jag själv brukar göra - plåga. Jag brukar använda mig av psyket och förvirra mina offer genom att prata, prata och prata. Om jag hade haft ett offer nu hade jag pratat i det oändliga och skrattat från djupet av mitt hjärta ... - Mowhahaha... och en glimt av ren elakhet hade synts i mina ögon. I en annan situation och i en annan tid, hade vi nog kompletterat varandra i tortyrens konst, hon och jag.
Hon trycker med bestämda fingrar. - Åhå, här var det visst ont, men jag måste ju, det vet du, säger hon lent - sen det där skrattet igen. Jag ser henne inte för hon står bakom min rygg, jag vet inte hur många gånger hon tänker plåga mig, men med tanke på alla markeringar jag har på min kropp, blir det nog väldigt många är jag rädd. Hon säger att hon inte njuter av att plåga någon – utom de som hon vill hämnas på och jag tänker genast: Vad i herrans namn kan jag ha gjort henne? Vi är släkt med varandras släkter och jag undrar om det är något som grott – länge. Undrar om det kan vara jag som får lida för det – kanske hon inte får utlopp för det på något annat sätt. Tankarna virvlar runt i huvudet. Jag börjar känna mig sliten och väldigt, väldigt trött.
1998
Jag satt i ett annat liknande rum - ett litet krypin, möblerat för att man ska känna sig avslappnad, men med tillräckligt antal tingestar för att man ska känna ångesten sippra nedför ryggraden. Bland många andra så var där något de kör långt ner i halsen på en och något som stryper blodflödet och som du domnar bort av och som smärtar, något de kör upp genom näsan, så långt så det nästan nuddar hjärnan. - Sitt stilla nu! Han lät vresig, verkade stressad och en aning osäker på handen. Jag tänkte att han bara var ovan och lagd åt det nervösa hållet, för han svettades en aning också. - Det här har jag nyss fått lära mig, så du får agera försökskanin, sa han och bekräftade mina misstankar.
Nackhåren reste sig när jag såg nålarna han tog fram och tänkte: Inte ska han väl ändå använda de där? Jag började också svettas, fukten lade sig som en hinna på min kropp och lite hårdhänt torkade han av mig med en handduk. Han körde in nålarna och vred runt dem, fram och åter, fram och åter – gång på gång på gång. Jag orkade inte räkna alla, men helt plötsligt reste han sig och lämnade mig där ensam. Han sade bryskt innan: - Jag kommer tillbaka! Jag visste inte vad jag skulle tänka, jag vågade inte röra mig eftersom jag inte kunde veta vad som då skulle hända. Hur lång tid som gick innan han plötsligt och med ett ryck öppnade dörren vet jag inte, men jag riste till och det gick en il av smärta genom kroppen. Jag kände direkt på doften att han under tiden passat på att dricka kaffe och undrade om det var för att han skulle slippa se mitt lidande.
2012
När hon äntligen lägger ner kanylerna och sprutorna och säger åt mig mig att klä på mig igen så flinar hon: - Du bad själv om det! ... mowhahaha haa ... SLUT
Epilog:
Den 2 november, var jag till kära Doktor L för att få enkel behandling med kortisoninjektioner. Jag överdrev rejält i berättelsen och hittade på somligt, men det blev liksom mer spännande så än ett vanligt läkarbesök, tycker jag. Ont gjorde det, som attan, men knappast som att bli torterad skulle jag tro. Hon skrattade gott i vissa situationer - det gjorde hon. Det där om att hämnas var såklart ett skämt även om jag är skeptisk. Något av en tyrann, det är hon nog, men jag bad faktiskt om det själv.
Vi brukar ha roligt på våra möten, även om orsaken inte alltid är så rolig. Svåra allergiska reaktioner, annat kollijox i den stilen eller som nu: muskelfästesinflamationer. Min doktor, hon ligger på topp tre (alltså bland de tre bästa) av alla läkare jag någonsin träffat och det är väldigt många, men under tiden ”tortyren” höll på låg hon stundom under topp hundra. Varför jag drog in mig själv i plågeriet är ju för att jag babblar och babblar tills folk får ont i öronen. Jag fullkomligt älskar att prata så det har blivit många hål genom tiderna - ni förstår ju varför folk går till doktorn för öronvärk så ofta.
Jag måste säga att min Doktor L (hon är ju givetvis många andras doktor också, men jag vill liksom tro att jag är favoritpatienten, även om hon är lika tyrannisk mot alla andra också) alltså... skämtåsido så är Min Doktor L nog kanske på topp två just nu, för hon är en riktigt stor och äkta pärla bland andra pärlor och grus. 1998 fick jag akupunktur av en sjukgymnast som var rätt ny i gamet. Det gjorde inte ett dugg ont faktiskt, det onda hade jag ju redan. Honom träffade jag många gånger under alla mina vistelser på Åreklinikerna, men just den här gången var den allra första. Jag bara mindes honom sådär apropå liksom. ”Tingesterna” jag nämnde var en vanlig träspatel att kolla halsen med, en blodtrycksmanchett och en lång tops att ta näsprover med – inget värre än så alltså.
Varför Alla Helgon då? Jo för att det är dagarna då väven mellan de ”andra världarna” och vår är som tunnast varje år. Jag blev nog inspirerad av alla helgon, spöken och allt annat som dyker upp just nu och därför blev det lite av en hemsk historia. Ps: Injektionerna innehåller bedövningsmedel så just i skrivande stund har jag faktiskt inte ont alls på de 33 ställen hon stack mig på. Ds.
Du ska inte tro att du är något!
Det konstiga i vårt land är att alla ”vill bli något”. Kanske en kändis – utan att ha gjort något speciellt för att bli känd – kanske en kändis för att man faktiskt gjort något för att bli det. Man kanske bara vill vara bra i sitt yrke, vad man nu än gör, direktör eller slamsugare, det har ingen betydelse. Kanske man är jättebra på att dansa, sjunga, trixa med Rubriks Kub, är en fena på blomsterarrangemang, en bra förälder, jättebra på att baka, knyppla eller något annat trevligt - men det är INTE okej att vara stolt och glad över det, för då blir man kallad: ”Mallig”!
Ja men vad betyder då ordet ”mallig”? Ja det är ”Jantelagens” första bud: Du skall icke tro att du är något, som ligger bakom det ordet, för mallig betyder exakt det – att man tror att man är något - i en negativ bemärkelse. Jag tycker väldigt illa om ordet ”mallig”, det är ett nedsättande ord om något som vi alla borde känna oftare – stolthet.
Jag har ofta funderat över vilka som pratar nedsättande om andra och varför de gör det. Man kan nog lätt säga att det handlar om avundsjuka, men är det alltid så? Jag fick höra, när jag hade barnen små, att jag inte skulle berömma dem för mycket för då kunde de bli malliga. Kan det ha varit av omtanke eller bottnade det också i avundsjuka – kanske den människan inte fått beröm när den växte upp? Den människan känner jag nämligen som just omtänksam. Jag kan inte förstå hur: ”Å vad du är söt” eller ”Nu var du duktig”, ”Du är så
bra på att teckna”, ”Du är underbar” - ska kunna göra någon mallig? Det borde göra dem trygga att veta att man älskar och är stolt över dem.
Att använda ordet mallig till eller om någon som är rättmätigt glad eller stolt över att ha vunnit en tävling, klarat ett hinder av något slag eller tycker att man är fin i en speciell klänning etc. är elakt tycker jag. Den personen som säger en sådan sak kan ju vara minst lika fin eller duktig, men kan på grund av dålig självkänsla inte uttrycka sig och måste då ta ut det genom att ”ta ner” någon som kan det. Eller... så är den personen genuint bitter eller lider av narcissism eller så.
Om man får en komplimang ska man ju helst nedvärdera denna - ”den här gamla trasan” eller, ”ha ha, ja du skulle se mig på morgonen du”. Varför inte bara säga: Tack, vara glad och stolt över det och visa glädjen och stoltheten. Man kan ju faktiskt vara ödmjuk fastän man är stolt. Jag tror dessutom att de som på riktigt är malliga, egentligen innerst inne är extremt osäkra och utan självkänsla. Istället för att klaga på dessa, tala om att de faktiskt ÄR bra, ge en komplimang av något slag – alla har vi något som är värt att berömma och det kan faktiskt förändra någons liv.
Jag har kommit så långt i livet att jag vågar vara stolt och nöjd med mig själv. Vissa dagar mer än andra, men ändå. Jag vågar tala om att jag tycker om mitt utseende, att jag tycker jag är duktig på att sjunga eller en hel del andra saker jag är bra på och att skita i om folk tycker annat, men ändå bli stolt och glad över att få bekräftelse. Var stolta över er själva, var glada för att ni är just så bra som ni är och ge andra samma chans. OCH så glömmer vi det där dumma ordet som jag pratat om. Krama varandra och älska er själva, det tänker jag fortsätta med.
Solstorm och sommartider
Tänk att det är lika varje år – det här med semester. Man ska hinna med allt man inte hunnit med under vintern, den senaste sommaren, den förra vintern och sommaren innan det. VARJE ÅR! Hur sjutton ska man hinna det liksom? Ha en fantastisk trädgård, bada, åka på semester till storstan eller till landet, sola och måla huset - som är en klassiker. Men vad gör man om det regnar hela sommaren då? Tja... då kan man ju alltid låta bli att göra allt det där som man skulle ha hunnit med de senaste åren, så man har något att göra de kommande. Eller...
Ta husvagnen, alternativt bara bilen, packa en massa badbollar, termosar med kaffe, kylväskor med 80 mackor med soltorkad skinka och surkål på, 8 liter mjölk, ett gäng äpplen och sen draga åstad efter vägarna. Helst de vägar med så mycket trafik som möjligt. Varför? Jo bara för att man kan och att man inte har ett dugg bråttom – till skillnad mot alla andra som skall ta till vara på varenda liten solglimt
som dyker upp, hinna med att åka 100 mil på 7 timmar för att gamla farmor inte ska behöva vänta med maten. Det är mycket uppfriskande.
Man tar det extremt lugnt på vägen, 70 max och aldrig mer än strax under den tillåtna hastigheten, passar på att sakta in då och då för att kolla in omgivningarna. Man funderar på vilken rastplats som passar bäst och saktar in och blinkar vid varje för att sen ångra sig och fortsätta till nästa. Man blir så pigg av alla tutanden från andra bilar när man gör så, från de där som ska till farmor ni vet. Ibland stannar man efter vägkanten, går ut och sträcker på sig, slår en drill eller bara stirrar på skogen i största allmänhet. Vägkant och vägkant förresten, det finns inte så många vägkanter efter E4:an, men i alla fall.
Mitt på dagen, eller vid pass 15.00 stannar man på en mack, helst lite snett sådär så att man tar upp tre parkeringsplatser, går in och tittar på matalternativen och vägrar bestämma sig för om man ska ha korv, sallad, eller bara en glass. När man väl ska betala har man ingen aning om hur betalkortet ska användas – med chip eller dras. När man står där så kan man passa på att njuta av den ökade värmen från alla som har bråttom till farmor, eller som bara ska ta en paus i husmålandet mellan skurarna. Man vänder sig om, ler godmodigt och säger på bruten tyska: ”Dänk på blodtrücken jaa?” Mycket mysigt.
Så gör man lika på den enda rastplatsen som finns på mil efter europaväg 4. Vinglar in med husvagnen, parkerar mitt på och ockuperar den största och finaste bänken, fram med alla mackor, termosar, äpplen och badbollar. Givetvis ska man ha en duk också. Så skålar man med alla som stannar till för en kisspaus, matrast eller en rök. Man ska vara trevlig turister emellan. De andra turisterna glor så ögonen ploppar ur när man sitter kvar och myser fastän det spöregnar och åskan mullrar ett par kilometer därifrån. Då frågar man med hög röst: ”Villen sisch ha ein koppen?”
Ett annat nöje på semstern är att åka ut och ta kort på vartenda trafikdödat djur efter vägkanten och ropa: ”Exååtisch” applådera lite entusiastiskt och göra tummen upp åt de andra bilisterna som varit tvungen att stanna på grund av varningstriangeln man satt ut – för säkerhets skull. Det bästa av allt är nog ändå att åka så nära mitten som möjlig, försöka missa alla vattenpölar och på grund av att man anstränger sig så in i vassen, så hittar man på de alla. Det skvätter så trevligt på de bakomvarande bilarna så. Tänk vad glada de ska bli när de får bilen tvättad alldeles gratis på semestern – då kan de ju bocka av en sak på ”att-göra-listan” i alla fall. Och om de tror att
de kan köra om en när det blir tvåfiligt så tror de fel, för det finns alltid nån som är långsammare i trafiken. Sen undrar man varför man har så många hatbrev i brevlådan när man kommer hem. Mysko!
Men nu tror jag att jag blandade i hop det lite, så gör ju aldrig jag, varken det ena eller det andra och det skulle lika gärna kunnat vara gamla farmor själv som var ute på vägarna och snäser med vass ursvensk stämma. Jag förtydligar för att ingen ska tro att jag har några som helst fördomar. Jag sitter på min altan jag, hela somrarna och dricker hemgjord lemonad, läser deckare, strosar omkring i trädgården när solen skiner, åker och handlar på morgonen innan det blir för mycket folk och bara njuter av tillvaron... eller nå´t... och hela tiden är det dessutom det bästa vädret: Äkta Svensk Sommar!
Solstorm då? Deckaren jag läser just nu, av Åsa Larsson. Ta det lugnt och ”krama varann i trafiken”
Psykisk ohälsa – en doldis
För det första ska jag försöka reda ut begreppet psykisk ohälsa. Det finns många fördomar och missförstånd när det gäller det. Många går omkring och säger att man är ”deppig” eller rent av ”deprimerad” för att man inte kunde köpa den senaste Iphonen eller för att det regnar, men psykisk ohälsa är betydligt mer än så. Det finns många olika grader, allt från en ”vanlig” klinisk depression till svåra sjukdomar som schitzofreni, men jag tänker hålla mig till det som är mest utbrett: depression.
Att vakna på morgonen, eller kanske på eftermiddagen och vara tung i huvudet, illamående, frusen och utan lust att göra något överhuvudtaget mer än att somna om. Att gå hela dagen i pyjamas, inte för att man har valt det, utan för att man inte orkar annat, att titta ut, se solen skina och hata just det för att man inte orkar vara glad och sitta ute och njuta. Att kanske vara tvungen att åka på jobbet/skolan fastän man just då tycker extremt illa om sina arbetskamrater/klasskompisar för att de är glada och för att de inte förstår.
Man hatar dem inte personligen, utan det är bara det att de får klä skott för ilskan och vanmakten. Ångesten kryper på när man går in i fikarummet, för man vill inte dra ner stämningen. Är det någon man ogillar just i den stunden så är det sig själv för att man inte kan ”skärpa” sig, att man är i vägen, att man inte kan skratta, kanske inte ens le. Därför sitter man kvar på sin plats och ”jobbar ikapp” - det är en del av ohälsan.
Har det gått så långt att man blivit sjukskriven och fått ”lyckopiller” möter man ofta människor som har svårt att förstå innebörden och skämtar bort saken, får en dimmig, stressad blick eller väldigt bråttom. En del kanske försöker peppa med att säga: ”Ja men det ordnar sig ska du se, i morrn känns det säkert bättre och vädret är ju underbart, så du kan ju sitta ute så får du D-vitamin på köpet” Ja just det – finväder!
Man ska inte klandra dem som inte förstår, för det ÄR svårt att sätta sig in i problematiken eftersom problemen till mångt och mycket är dolda. För det mesta går man inte ut om man mår dåligt och måste man så fixar man till sig hyggligt för man vill ju inte se sjuk ut – vilket gör att folk inte ser att man mår dåligt. Moment 22. Många åker ut och in på sjukhus för att man ”har något fel på hjärtat” eller ”inte kan andas” och det visar sig att man visst kan andas och att det inte är något fel på hjärtat. När man väl har kommit in på sjukhuset så har ångestattacken gett med sig och man verkar frisk. Man vill heller inte sitta och gråta inför doktorn och kanske inte ens klaga. Då är det svårt även för en läkare att göra en bedömning.
Ångest visar sig i många förklädnader. Ofta som just hjärtklappning och svårigheter att andas. Man kanske känner sig yr i huvudet och händerna domnar. Kanske när man står i kassan i affären och kön är olidligt lång - två personer – vilket oftast räcker för att utlösa panik. Man vill bara därifrån för att man tror att man håller på att dö – på riktigt – det ÄR ren dödsångest, bara det att ”fly eller fäkta-systemet” reagerar på något ofarligt, vilket man inte kan ta till sig i just den situationen. Det går ofta lång tid innan man kan få en diagnos och hjälp med det psykiska, för de flesta – inklusive sjukvården – inriktar sig på det fysiska i första hand. ”Alla prover är fina, rör på dig, det är bra med motion” Välment, men totalt fel i en situation där man tror att man ska dö.
Nu är det ju inte alla som får panikattacker, utan ångesten kan istället vara en smygande fiende som dyker upp när man ska till att sova, tankarna snurrar så man känner sig galen och ju mer man försöker slappna av, desto värre blir det. Det kan vara pengar, jobb eller brist på jobb – kärlek eller brist på kärlek, ensamhet, sorg eller ”bara” en känsla av otillräcklighet inför livet. Det kan vara en övermäktig familjesituation eller att man känner sig allmänt otrygg. Värsta åkattraktionen på Liseberg räcker inte för att beskriva snurrandet, det är olidligt. Dessutom så tror man att man är ensam om problemet, för alla andra verkar må så bra och har råd att åka till världens ände, är lyckligt gifta, har ett fantastiskt jobb o.s.v
Idag när vi har tillgång till andra på ett så enkelt sätt genom sociala medier, så får man sig ju fler - till synes lyckliga människors – korta statusuppdateringar till livs, vilket gör saken ännu värre. Det är nästan svårare att komma till insikt om och få rätt hjälp för det här problemet än att man kommer ut som homosexuell – inte riktigt, men NÄSTAN. Fördomarna, svårigheterna med förståelse och bristen på kunskap gör att det blir tufft – riktigt tufft. Det är faktiskt många som till och med tar livet av sig, kanske till och med utan att någon förstått att man mått så dåligt.
Det är en skam att må dåligt i huvudet. Det förknippas ofta med galenskap, att vara ”sjuk i huvet” men det är det ju givetvis inte. Det är väl inte märkligare att man mår dåligt i själen än att man har ont i höften. Min dröm – och säkert mångas med mig – är att man skulle kunna åka till sjukstugan, sätta sig ner och säga till doktorn: ”Hej hallå, jag mår dåligt i huvudet, min själ mår piss, jag känner mig galen, ensam och jäklig” ”Okej...” säger doktorn ”Vi ska se till att sätta in behandling – det första vi gör är att du ska få gå till en medmänniska, de sitter nere till vänster i korridoren...”
Drömmen innehåller samma sak utanför sjukvården. ”Hej hallå – jag är sjuk i huvet just nu – jag fick ångest och behöver vara sjukskriven i ett halvår” Då får man massor med krya-på-dig-hälsningar, folk som ställer upp och lagar en gryta som räcker i flera dagar, åker och handlar dasspapper och mjölk åt en och sover över ifall man behöver hjälp att hitta till toaletten när man har ångest. Hjälper en att betala räkningarna så att man inte hamnar hos fogden och blir vräkt på köpet.
Dit är det kanske långt än, men om vi alla som faktiskt har psykisk ohälsa vågar tala om som det är och ”de andra” tar det lika naturligt som ett brutet ben, staten låter mer skattepengar gå till de där medmänniskorna jag pratar om och att de som sitter inne med kunskaper om detta fortsätter att kämpa för oss så kanske det inte ligger alltför långt fram i tiden. Det här är varken en politisk ståndpunkt eller en klyscha: Vem som helst kan drabbas! Sköt om er och laga en gryta lite då och då och ge bort till grannen – det kanske behövs mer än du tror!