Krönikör




En promenad nerför minnenas allé

Kom att tänka på när man skulle provlyssna på skivor back in the day. Det var ett företag man fick planera in då det var framförallt inne i stan som denna möjlighet gavs. Då fick man ta bussen in för att gå på Guntans, Skivhörnan och Wallentins. Inne i butikerna öppnade sig himmelriket.

Guntans hade mest hårdrock, till och med importerade plattor från USA. Skivhörnan var de med flest skivor. Inne i butikerna så kunde man lyssna på de plattorna de hade inne för tillfället. Man tog bara med sig den till disken så fanns där ett par skivspelare med hörlurar inkopplade, så fick man lyssna ungefär 20-30 sekunder per låt innan personalen bakom disken bytte låt. Var de upptagna i kassan så fick man lyssna lite längre på just den låten. Var hörlurarna upptagna så kunde de spela upp plattan i högtalarsystemet. Minns en gång när just det skedde. Jag och Leif Härjegård ville lyssna på Wasp singel Animal (Fuck like a beast). Vi trodde att vi skulle få lyssna i hörlurar men de spelade den istället ut i högtalarsystemet. Då var det två tolvåriga Hede pojkar som blev illröda i ansiktet när refrängen skreks ut genom högtalarna i butiken...

Lunch skulle man ju också äta. Några gånger blev det mat på Huvva Hamburgeri men oftast åt man pizza på Domusrestaurangen för då kunde man åka rulltrappa också. Vid tillfället, den enda i länet.

Man tillbringade dagen med att i stort sett ströva mellan de olika skivbutikerna och oftast så köpte vi något, om så bara en liten knapp att ha på jackan. En gång när vi kom in i Guntans för sjunde (!) gången den dagen applåderade killen bakom disken när vi återigen stegade in i butiken. Snacka om bra kunder!

Fanns ju några butiker med skivor hemma i Härjedalen också. Bengt Bengtssons Elaffären i Hede, Svegs Musik och Cedermarks. Bengt hade fingerspitzengefühl och visste ungefär vad vi ungdomar ville ha. Minns när Iron Maiden skulle släppa Powerslave och vi sprang och frågade honom varenda rast om skivan hade kommit. Tog ju några dagar extra innan plattorna nådde de djupa skogarna i Härjedalen.
Så kom då dagen då plattan hade kommit och vi stannade för vi ville såklart snabblyssna lite på den. Gissa om vi kom tillbaka ganska mycket försenade från våran 10 i 10 rast. Kom tyvärr inte ihåg vad vi angav som orsak till vår sena ankomst. Tror dock inte vi var riktigt sanningsenliga...

Ett tips till alla er som gillar rockabilly. John Lindberg trio, från byn Järbo som ligger strax utanför Sandviken; https://www.youtube.com/watch?v=VCBvQXoqRY0

Snart är det sommarsemester ....

Tänk att det är lika varje år – det här med semester. Man ska hinna med allt man inte hunnit med under vintern, den senaste sommaren, den förra vintern och sommaren innan det. VARJE ÅR! Hur sjutton ska man hinna det liksom? Ha en fantastisk trädgård, bada, åka på semester till storstan eller till landet, sola och måla huset - som är en klassiker. Men vad gör man om det regnar hela sommaren då? Tja... då kan man ju alltid låta bli att göra allt det där som man skulle ha hunnit med de senaste åren, så man har något att göra de kommande. Eller...

Ta husvagnen, alternativt bara bilen, packa en massa badbollar, termosar med kaffe, kylväskor med 80 mackor med soltorkad skinka och surkål på, 8 liter mjölk, ett gäng äpplen och sen draga åstad efter vägarna. Helst de vägar med så mycket trafik som möjligt. Varför? Jo bara för att man kan och att man inte har ett dugg bråttom – till skillnad mot alla andra som skall ta till vara på varenda liten solglimt
som dyker upp, hinna med att åka 100 mil på 7 timmar för att gamla farmor inte ska behöva vänta med maten. Det är mycket uppfriskande.

Man tar det extremt lugnt på vägen, 70 max och aldrig mer än strax under den tillåtna hastigheten, passar på att sakta in då och då för att kolla in omgivningarna. Man funderar på vilken rastplats som passar bäst och saktar in och blinkar vid varje för att sen ångra sig och fortsätta till nästa. Man blir så pigg av alla tutanden från andra bilar när man gör så, från de där som ska till farmor ni vet. Ibland stannar man efter vägkanten, går ut och sträcker på sig, slår en drill eller bara stirrar på skogen i största allmänhet. Vägkant och vägkant förresten, det finns inte så många vägkanter efter E4:an, men i alla fall.

Mitt på dagen, eller vid pass 15.00 stannar man på en mack, helst lite snett sådär så att man tar upp tre parkeringsplatser, går in och tittar på matalternativen och vägrar bestämma sig för om man ska ha korv, sallad, eller bara en glass. När man väl ska betala har man ingen aning om hur betalkortet ska användas – med chip eller dras. När man står där så kan man passa på att njuta av den ökade värmen från alla som har bråttom till farmor, eller som bara ska ta en paus i husmålandet mellan skurarna. Man vänder sig om, ler godmodigt och säger på bruten tyska: ”Dänk på blodtrücken jaa?” Mycket mysigt.

Så gör man lika på den enda rastplatsen som finns på mil efter europaväg 4. Vinglar in med husvagnen, parkerar mitt på och ockuperar den största och finaste bänken, fram med alla mackor, termosar, äpplen och badbollar. Givetvis ska man ha en duk också. Så skålar man med alla som stannar till för en kisspaus, matrast eller en rök. Man ska vara trevlig turister emellan. De andra turisterna glor så ögonen ploppar ur när man sitter kvar och myser fastän det spöregnar och åskan mullrar ett par kilometer därifrån. Då frågar man med hög röst: ”Villen sisch ha ein koppen?”

Ett annat nöje på semstern är att åka ut och ta kort på vartenda trafikdödat djur efter vägkanten och ropa: ”Exååtisch” applådera lite entusiastiskt och göra tummen upp åt de andra bilisterna som varit tvungen att stanna på grund av varningstriangeln man satt ut – för säkerhets skull. Det bästa av allt är nog ändå att åka så nära mitten som möjlig, försöka missa alla vattenpölar och på grund av att man anstränger sig så in i vassen, så hittar man på de alla. Det skvätter så trevligt på de bakomvarande bilarna så. Tänk vad glada de ska bli när de får bilen tvättad alldeles gratis på semestern – då kan de ju bocka av en sak på ”att-göra-listan” i alla fall. Och om de tror att
de kan köra om en när det blir tvåfiligt så tror de fel, för det finns alltid nån som är långsammare i trafiken. Sen undrar man varför man har så många hatbrev i brevlådan när man kommer hem. Mysko!

Men nu tror jag att jag blandade i hop det lite, så gör ju aldrig jag, varken det ena eller det andra och det skulle lika gärna kunnat vara gamla farmor själv som var ute på vägarna och snäser med vass ursvensk stämma. Jag förtydligar för att ingen ska tro att jag har några som helst fördomar. Jag sitter på min altan jag, hela somrarna och dricker hemgjord lemonad, läser deckare, strosar omkring i trädgården när solen skiner, åker och handlar på morgonen innan det blir för mycket folk och bara njuter av tillvaron... eller nå´t... och hela tiden är det dessutom det bästa vädret: Äkta Svensk Sommar! Ta det lugnt och ”krama varann i trafiken”

Om jag inte vet vad jag vill hur tar jag reda på det?


Vet inte riktigt vad jag vill uppnå med mitt "äventyrande" eller med livet för den delen. Någon form av sinnesro antar jag. Att jag levt efter mina egna värderingar och inte vad som förväntas av mig. En del kan tycka att jag slösar tid med denna livsstil och istället borde satsa på en karriär eller studera. Vilket är riktigt men om man inte har en klar målbild vad man vill åstadkomma med sina studier är det ju rätt poänglöst i mitt tycke. Det spelar ingen roll hur många hästkrafter du har i båten om du inte vet vart hamnen ligger. Med det sagt är ju frågan: om jag inte vet vad jag vill hur tar jag reda på det? 

En tuff men väldigt viktig fråga med ett väldigt simpelt svar. Du hittar dig själv genom att göra det du tycker om och omge dig själv med rätt personer. De flesta av oss är rädd för att testa nya saker av rädslan att misslyckas. Att se svag ut inför andra och skämma ut oss. I vårat samhälle anses misslyckanden och motgångar som något negativt när det i själva verket är svårigheterna som tar oss till nästa nivå! Tycker att gymmet är en fantastisk metafor för detta "om du inte utmanar kroppen kommer den inte att utvecklas" Det är inte förrän jag bränner mig på spisplattan som jag förstår varför det är en dum idé oavsett hur många gånger jag blir tillsagd. Det är inte förrän jag åker fast för snatteri som jag förstår varför det är en dålig väg att gå i livet. Misslyckanden är erfarenheter, en kompass som pekar på ens brister, den svaga länken i kedjan.

Jag har en hel del brister: Jag är värdelös på bollsporter i alla dess former, kan inte förhandla, åker många gånger runt med stökig bil, har en hemsk sångröst, är under inga som helst omständigheter händig, fungerar inte utan 9 timmars sömn och är den sämsta dansaren norr om ekvatorn. Jag har även en del kvalitéer: Jag är kreativ, omhändertagande, bra lagspelare, har en god arbetsmoral, en stadig fotograf, charmig, ser bra ut, trevlig, en stark och kapabel fysik, pålitlig och rätt störd i huvudet (på ett bra sätt). Ingen av dessa egenskaper, goda som dåliga är medfödda utan inlärda!

Att jag är en dålig fotbollspelare är för att jag inte har intresse för sporten. Inte för att jag är för lång. Att jag kan ha stökig bil beror inte på tidsbrist utan för att jag valt att prioritera annat. Att jag lever men en stark fysik är för att jag klivit upp och tränat den varje morgon. Inte på grund av genetiska förutsättningar. Men även om jag uppnått en del saker i mitt liv och har kommit en lång väg går jag inte runt och skryter om mina små framgångar. Jag drivs inte av omvärldens applåder eller uppmärksamhet. Då den aldrig fanns där för mig i min mörkare del av livet. Jag går häller inte och gräver ner mig i skam för att jag är dålig på motorer eller har en kass takt känsla. Samhället kommer ändå ha sin uppfattning om vad du är och inte är men jag är själv ansvarig vems åsikter och "sanning" jag accepterar.

I våran by vill vi gärna framstå som felfria och osårbara. En fasad vi bygger upp för att dölja vår osäkerhet och skydda vårat ego. Vilket får oss att tro att vi är ensamma om motgångar och misstag. Jag har begått en hel del misstag och dåliga handlingar baserat på rädslor, brist på självrespekt osv.  Jag skäms inte över det och ångrar ingenting då jag formats av alla prövningar och lärt mig av mina snedsteg. När jag faller väljer jag att falla framlänges, varje steg bakåt har följts upp med tre framåt. Varje gång jag brottats med ett mål eller går igenom en tuff period ser jag det som ett tillfälle att växa snarare en chans att sjukskriva mig. Livet är en tävling men inte mot omvärlden utan mot dig själv, mot din lata och patetiska personlighet. Vi är ju alla unika varför i helvete slösa bort det för vara "normal"?

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter ...


Det är ju faktiskt så det är. Livet pågår ständigt oavsett vad vi väljer att fylla det av. (Aningens stressande kan jag tycka). Oavsett om vi är arga, glada eller ledsna. Det här med känslor är viktigt tycker jag, och något som verkar strida emot vad vårt samhälle bygger på idag. Sverige, landet som ger uttrycket "att tala är silver, att tiga är guld" ett ansikte. Jag menar inte att allt måste ut, men saker som känns, oavsett känslan, måste få vara värda ett andetag!

Jag upplever att jobbiga saker är för jobbiga att ens uttala idag. Så jobbiga att vi direkt tar långa avstånd när "radarn fått in signal" att det ens är i närheten. Vi har så fullt upp med att må bra, att se bra ut, att hemmet är dammfritt och att alla människor håller sig inom sina ramar att de jobbiga känslorna inte hinns med. De lämnas bakom stängda dörrar tillsammans med en förhoppning om att de ska förgöra sig själva. Problemet kvarstår dock, ingenting försvinner och tillslut ligger vi där, under en hög av oönskad bråte den dagen dörren inte orkar hålla emot längre och rämnar. Sen kan det ta en evighet innan vi letat oss upp ur högen och funnit fäste under fötterna igen och under hela tiden "så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter"...

Att lägga känslor på hög är som att göra detsamma med räkningar, det håller inte i längden. Känn efter. Vad vill du fylla ditt liv utav? Vilket arbete vill du utföra? Vilka vill du ge utav din kärlek till, din dyrbara tid? Bor du på rätta stället? Vilka drömmar har du ännu inte uppfyllt? Är du lycklig?... Är känslan att du inte törs göra en förändring du egentligen vill och behöver?

Att kasta sig ut i det okända hör livet till och är det inte värt det om ditt liv kan komma närmare målen du själv satt upp? Jag brukar tänka att "ingen minns en fegis" innan jag kastar mig utför branterna. Ibland lyckas jag, ibland inte. Men varje gång har jag förundrats över vart livet har fört mig och att mina intressen,mina mål, mitt liv har tagit en helt ny vändning. Livet är på tok för fascinerande för att vara åskådare! Länge leve känslorna! Idag tillägnar jag er sången "Good day" av Jewel. Må gott! Kram Sara

Oturen slog till när jag tänkte ...

Kan man vara intelligent men dum i huvudet och tvärtom? Eller om man nu vill säga att man har otur när man tänker, för att vara lite snäll? JA, det kan man! Jag anser mig vara rätt så intelligent, men inte så väldans smart och ibland har jag enorm otur när jag tänker. Idag vid en rätt mogen ålder – ungefär sisådär som en apelsin som börjat lukta lite och flugorna kommer dansande – så stoppas väl oturen ibland av visheten, tack och lov. När jag växte upp var det rätt ofta oturen slog till. Alltså när jag tänkte. Värst var det när hormonerna började komma in i leken. Jag ger mig sjutton på att de alla satte sig i huvudet! 

För att kortfattat sammanställa allt detta: Under uppväxten var jag intelligent, rätt puckad, inte så smart och hade en jädra otur när jag tänkte.
Jag har nämt i förbifarten om en del tokiga saker vi gjorde i den lilla byn, nu tänkte jag gå in lite mer på djupet liksom. Inte för att dumförklara mig själv... utan för att det är rätt roliga saker så här efteråt och jag hade bara otur när jag tänkte ändå, så de så!

Vi hade hört historier om barn som pallade äpplen och det verkade jättespännande, det räknades inte riktigt som stöld, utan mer som bus tyckte vi. Problemet var ju att vi inte hade några äppelträd i Linsell. VAD ska man palla dådå? För palla, det skulle vi. Då kom vi på att vi kunde palla potatis. Vi grävde upp några ur den ende bondens åker och stack iväg för att mumsa på skörden. Hur GOTT är det att äta rå potatis med en massa jord på? Inte gott alls faktiskt... riktigt blä om man ska vara ärlig. Jaha, vad göra? Jo, vi knallar längst upp i byn för där hade de rovor, hade vi hört. Väl där uppe så blev vi väldigt besvikna, inte en rova så långt ögonen nådde. Med böjda ryggar och släpande fötter drog vi oss ner mot byn igen och hamnade på en gård lite längre ner och jag insåg vår lycka.

Jaaaaa, de har RABARBER... jättestora rabarber, grova som tallstammar – DE ska vi knycka, eller jag menar palla.Sagt och gjort, vi bröt – med lite vånda – av de grova stammarna på rabarbern, en efter en tills inget återstod. Vi sprang som galningar därifrån med famnen fulla av timmerstockar tills vi kom i skydd av en gammal skrotbil som stod mitt i byn. Jess! Vi hade klarat det. Men... man ska ju som sagt ÄTA skörden. En kubik rabarbertimmer? Mjo – alla som brukar skörda rabarber och koka kräm och kompott och diverse vet ju att man gör det med SPÄD rabarber och i början av sommaren. Detta var ju på hösten. Nam na nam nam... Nej! Vi gnagde och gnagde – det hade nog underlättat en hel del om vi hade haft en flismaskin och sen svalt ner rabarberflisen med vatten, för fy f... vad de var äckliga! Synden straffar sig själv – har jag hört. 

Det fanns en uttorkad liten åfåra i byn och en liten bro ovanför den som logiskt kallades: ”Lillåbrua”
Där under kunde man tjyvröka, snacka hemlisar och annat smått och gott. Vi kom på den geniala idén att elda med surved under och låta den bolmande röken dölja en fiskelina som vi knutit fast mellan broräckena med vidhängande ölburkar på. Tanken var att vi skulle skoja till det med turisterna som var på väg mot Lofsdalen. Fnitter och skoj vad det skulle skramla. Ja, vi hängde upp vår skapelse på räckena, tände elden, som vi täckt med surmossa för att få så mycket rök som möjligt, gnuggade händerna i spänning och väntade på första bilen. Efter en stund i maggnagande spänning hör vi en bil, vi glor på varandra och hoppar lite av förväntan, NU ska det bli skramla av! Mycket riktigt så kommer det en bil åt vårt håll till, men den stannar! Ve och fasa – vad händer? Så hör vi en dörr som smäller igen och någon som myndigt säger: ”Helena!”

Nu måste jag ju förklara vart oturen i tänkandet kom in. ”Lillåbrua låg nämligen typ 150 meter ifrån våran gård. Jag antar att pappa både såg röken och kände lukten och kunde gissa sig till vem som var där under... hur han nu kunde gissa det fattar jag dock inte... host Och igen: synden straffar sig själv!

En äldre tjej i byn hade fått moppe! Å jösses vad avundsjuk jag var. Jag visste att jag nog aldrig skulle komma att få en egen – möjligen ärva brorsans gamla trampmoped – så jag glodde trånande på maskinen. Det var ju ingen Puch eller så, men en moppe likväl. Wow! Jag skulle ju få tjuvåka på den lovade polaren så vi förberedde för det brottet – jag var tyvärr en bra bit från 15 så brott var det. Nu var även mina föräldrar väldans hårda på det där med lagar och regler, så det var nog mer det jag tyckte jag bröt mot, än Svea rikes lag. 

En dag så skulle mamma och pappa åka till Sveg för några ärenden och jag skulle stanna i byn. Jaaaaa, jag skulle ju kunna tjuvåka moppe... jälar asså, vad cool jag skulle va. Vi drällde ute längs landsvägen och jag blev mer och mer sugen, så jag sa till polar'n att NU ville jag åka. Hon hostade och glodde på mig: ”Ja men dina föräldrar åker ju förbi här snart” ”Ja... men om jag skyndar mig så hinner jag innan de kommer” Mhm – otur när man tänker var det ja. Jag sätter mig på moppen och glad i hågen drar jag på gas och åker in mot byn –frihetskänslan var enorm... i femtio meter! Det dyker nämligen upp en bil i kurvan... Ja, jag kan säga att jag fick utegångsförbud i någon dag efter det. 

HUR tänkte jag? Det tar ca 20 minuter till Sveg och då lika lång tid hem, lite ärenden att avklara – kanske en 20 minuter till – inalles ca en timme! Jag hade haft – dumjäk... en hel TIMME på mig att tjuvåka om jag bara väntat i fem minuter till. ELLER, åkt på en helt annan väg till exempel! Men som sagt – där slog oturen och förmodligen hormonerna i skallen till igen. Synden straffar sig själv var det va?Det finns otaliga fler exempel på sådana här oturssaker och kanske dyker fler små historier upp i framtiden. Under tiden ska jag försöka låta visheten övervinna oturen. God tur på er!