www.hedeinfo.se

Vita lögner har vi väl alla dragit till med några gånger i livet, det tillhör nog samspelet oss människor emellan och det är väl inte mycket att säga om det. Ibland vill man bara inte en grej, men man är dödsless på att höra sig själv säga nej hela tiden. Då kan det vara någorlunda okej med en vit lögn: ”Nej du vet, katten spydde nyss och jag måste betala räkningarna”

Då är man liksom tjufri från tjat och kan i lugn och ro fortsätta chatta med folk på FB eller ligga på sofflocket eller vad man nu istället vill göra. Ibland drar man till med en halvvit lögn för att man inte vill såra: ”Nej då, nej då, klänningen är fin”  sen tänker man... fast inte på dig. Det kanske heller inte är så farligt, även om jag är sådan att jag säger vad jag tycker, på ett fint sätt. ”Nja, du passar kanske inte i lila, men om du har en orange scarf till så funkar det nog” eller ”Nej ikväll orkar jag tyvärr inte”.

Jag vill helst att folk är ärliga rätt igenom, man behöver kanske inte säga hela sanningen, men absolut inte ljuga. ”Det är bättre att bli sårad av sanningen, än att bli glad av en lögn” som någon så klok sagt. Sanningen har liksom en tendens att komma fram, hur mycket vi än försöker skydda lögnen. Dessutom behöver man ett väldigt bra minne för att kunna ljuga trovärdigt.

Lätta lögner och undanflykter i små sammanhang kan jag tåla till en viss grad, men varför inte bara säga som det är? ”Jag kan inte komma in i dag, kan vi ta kaffet en annan gång?” Ja men självklart är det okej, alla har vi dagar då vi inte orkar. Om samme person skulle ha sagt: ”Nej jag har inte tid vettu, jag måste ditten och datten för att vettu...” För det första genomskådar jag de flesta sådana undanflykter, sen, som sagt, kommer sanningen oftast fram och DÅ blir jag både arg, ledsen och vill nästan vara lite elak. För att bli lurad är det värsta jag vet. Om jag inte får reda på vad andra vill, hur ska jag då veta vad jag ska förhålla mig till?

Nåja, vi är alla människor och människan är till syvende och sist alltid sig själv närmast. Jag anser dock att man inte får kliva över andra människor för att få det som man vill ha det. Att ljuga andra blå, för att det är bekvämt eller för att man både vill äta kakan och ha den kvar är nog det lägsta jag kan tänka mig. Att lura in någon i trygghet, som sedan visar sig vara bara lögn och förbannad lögn gör mig så ledsen. Varför inte lita på att jag kan ta sanningen?

Jag har aldrig farit ut mot någon som talat sanning. Jag kanske har blivit ledsen, besviken eller sårad, men det ska man väl kunna ta, för livet ser så olika ut hos alla människor och alla människor kan inte göra en till lags jämt. Känslorna går över fort och jag har aldrig orkat vara varken sur eller arg längre än några minuter - sen kan man i lugn och ro prata igenom saker och komma fram till något alla kan vara nöjda med. MEN... om jag blir lurad och bedragen DÅ! Jag blir totalt kall och det ska väldigt mycket till innan jag kan förlåta en sådan sak.

Jag talar om för mina vänner, nya som gamla, att jag vill veta hur saker ligger till och att med ärlighet kan du få en vän för livet hos mig. Nu menar jag inte att alla ska berätta allt för mig, absolut inte, det orkar jag inte med, men att vara uppriktig med det man ändå säger är viktigt. Jag berättar inte allt för alla, även om jag spiller ut mer om mitt liv än vad som kanske är brukligt. Det är mitt sätt att göra saker på – men om man inte orkar lyssna mer så är det bara att säga: ”Men var tyst nu Helena, nu har jag hål i huvet” Så kanske jag slutar babbla.

Jag kan gå väldigt långt för mina ärliga vänner, mycket långt faktiskt. Jag ställer upp på de sätt jag kan. Orkar jag inte fysiskt, så kanske jag orkar lyfta en telefonlur och ringa ett samtal, betala en räkning eller fixa något annat. Jag är bra på att kommunicera på ett vänligt men sakligt sätt. Ibland kan jag slänga mig i bilen och åka mil för att finnas för någon som mår dåligt, vilket jag har vänner som gjort för mig. Jag är en BRA vän, om jag får ärlighet och sann vänskap tillbaka. Jag har också väldigt långt tålamod, så jag kan förlåta saker ganska många gånger på grund av att jag vet att det inte är lätt att leva och ibland blir saker bara fel. Men jag har en gräns och när den gränsen är nådd...

Jag är kanske många gånger naiv och lättlurad, men jag vägrar sluta tro på människors godhet. Jag vägrar bli en bitter människa! Jag har vunnit så mycket på det och det goda överväger det onda - flerfaldigt! Jag är dålig på att hata och jag är dålig på att vara elak, men jag hoppas att det kan vara illa nog att mista mig som vän. De jag älskar – ÄLSKAR jag!