Krönikör
Alla mer eller mindre kända medier har sina krönikörer. Nu har jag skaffat min. Låt mig få presentera Helena Börjesdotter som ska skriva för mig 1 gång i månaden. Här berättar hon mer om sig själv:
Jag är 46 år gammal, det yngsta av 3 syskon. Jag växte upp i Linsell, men flyttade till Hede redan vid 16 års ålder 1981. Fick två odågor till söner med en bygdens man. Tog en kort omväg på 6 år över Svenstavik för att få min dotter med en av DEN bygdens män. Från 1989 till 1995 bodde jag där. Jag flyttade faktiskt hem till Hede igen på min kära Annethes 30-årsdag.
Bodde på "Banglan" som - innan vi i gänget (Susanne Larsson, Annethe Sundin och jag) flyttade dit - kallades Bangladesh. Men vi ville ju vara coola och skitviktiga och började kalla det för "Banglan" och det verkar hänga kvar. Kul att ha varit med och skapat lite historia. Området hette ju obyggt - Västmyra. Efter mycket vånda, så var jag av olika orsaker tvungen att flytta därifrån. Sönerna stannade hos pappa och dottern följde mig till de djupa Hälsingeskogarna - nåja, Ljusdal är välan inte så djupt kanske. Min syster bor här och därför blev det Ljusdal. Nu har jag bott på samma ställe i 10 år och trivs kanon. Jag älskar verkligen mitt lilla smultronställe på Nore.
Ärlighet varar längst
Vita lögner har vi väl alla dragit till med några gånger i livet, det tillhör nog samspelet oss människor emellan och det är väl inte mycket att säga om det. Ibland vill man bara inte en grej, men man är dödsless på att höra sig själv säga nej hela tiden. Då kan det vara någorlunda okej med en vit lögn: ”Nej du vet, katten spydde nyss och jag måste betala räkningarna”
Då är man liksom tjufri från tjat och kan i lugn och ro fortsätta chatta med folk på FB eller ligga på sofflocket eller vad man nu istället vill göra. Ibland drar man till med en halvvit lögn för att man inte vill såra: ”Nej då, nej då, klänningen är fin” sen tänker man... fast inte på dig. Det kanske heller inte är så farligt, även om jag är sådan att jag säger vad jag tycker, på ett fint sätt. ”Nja, du passar kanske inte i lila, men om du har en orange scarf till så funkar det nog” eller ”Nej ikväll orkar jag tyvärr inte”.
Jag vill helst att folk är ärliga rätt igenom, man behöver kanske inte säga hela sanningen, men absolut inte ljuga. ”Det är bättre att bli sårad av sanningen, än att bli glad av en lögn” som någon så klok sagt. Sanningen har liksom en tendens att komma fram, hur mycket vi än försöker skydda lögnen. Dessutom behöver man ett väldigt bra minne för att kunna ljuga trovärdigt.
Lätta lögner och undanflykter i små sammanhang kan jag tåla till en viss grad, men varför inte bara säga som det är? ”Jag kan inte komma in i dag, kan vi ta kaffet en annan gång?” Ja men självklart är det okej, alla har vi dagar då vi inte orkar. Om samme person skulle ha sagt: ”Nej jag har inte tid vettu, jag måste ditten och datten för att vettu...” För det första genomskådar jag de flesta sådana undanflykter, sen, som sagt, kommer sanningen oftast fram och DÅ blir jag både arg, ledsen och vill nästan vara lite elak. För att bli lurad är det värsta jag vet. Om jag inte får reda på vad andra vill, hur ska jag då veta vad jag ska förhålla mig till?
Nåja, vi är alla människor och människan är till syvende och sist alltid sig själv närmast. Jag anser dock att man inte får kliva över andra människor för att få det som man vill ha det. Att ljuga andra blå, för att det är bekvämt eller för att man både vill äta kakan och ha den kvar är nog det lägsta jag kan tänka mig. Att lura in någon i trygghet, som sedan visar sig vara bara lögn och förbannad lögn gör mig så ledsen. Varför inte lita på att jag kan ta sanningen?
Jag har aldrig farit ut mot någon som talat sanning. Jag kanske har blivit ledsen, besviken eller sårad, men det ska man väl kunna ta, för livet ser så olika ut hos alla människor och alla människor kan inte göra en till lags jämt. Känslorna går över fort och jag har aldrig orkat vara varken sur eller arg längre än några minuter - sen kan man i lugn och ro prata igenom saker och komma fram till något alla kan vara nöjda med. MEN... om jag blir lurad och bedragen DÅ! Jag blir totalt kall och det ska väldigt mycket till innan jag kan förlåta en sådan sak.
Jag talar om för mina vänner, nya som gamla, att jag vill veta hur saker ligger till och att med ärlighet kan du få en vän för livet hos mig. Nu menar jag inte att alla ska berätta allt för mig, absolut inte, det orkar jag inte med, men att vara uppriktig med det man ändå säger är viktigt. Jag berättar inte allt för alla, även om jag spiller ut mer om mitt liv än vad som kanske är brukligt. Det är mitt sätt att göra saker på – men om man inte orkar lyssna mer så är det bara att säga: ”Men var tyst nu Helena, nu har jag hål i huvet” Så kanske jag slutar babbla.
Jag kan gå väldigt långt för mina ärliga vänner, mycket långt faktiskt. Jag ställer upp på de sätt jag kan. Orkar jag inte fysiskt, så kanske jag orkar lyfta en telefonlur och ringa ett samtal, betala en räkning eller fixa något annat. Jag är bra på att kommunicera på ett vänligt men sakligt sätt. Ibland kan jag slänga mig i bilen och åka mil för att finnas för någon som mår dåligt, vilket jag har vänner som gjort för mig. Jag är en BRA vän, om jag får ärlighet och sann vänskap tillbaka. Jag har också väldigt långt tålamod, så jag kan förlåta saker ganska många gånger på grund av att jag vet att det inte är lätt att leva och ibland blir saker bara fel. Men jag har en gräns och när den gränsen är nådd...
Jag är kanske många gånger naiv och lättlurad, men jag vägrar sluta tro på människors godhet. Jag vägrar bli en bitter människa! Jag har vunnit så mycket på det och det goda överväger det onda - flerfaldigt! Jag är dålig på att hata och jag är dålig på att vara elak, men jag hoppas att det kan vara illa nog att mista mig som vän. De jag älskar – ÄLSKAR jag!
Oturen som slog till – när jag tänkte.
Kan man vara intelligent men dum i huvudet och tvärtom? Eller om man nu vill säga att man har otur när man tänker, för att vara lite snäll? JA, det kan man! Jag anser mig vara rätt så intelligent, men inte så väldans smart och ibland har jag enorm otur när jag tänker. Idag vid en rätt mogen ålder – ungefär sisådär som en apelsin som börjat lukta lite och flugorna kommer dansande – så stoppas väl oturen ibland av visheten, tack och lov. När jag växte upp var det rätt ofta oturen slog till. Alltså när jag tänkte. Värst var det när hormonerna började komma in i leken. Jag ger mig sjutton på att de alla satte sig i huvudet!
För att kortfattat sammanställa allt detta: Under uppväxten var jag intelligent, rätt puckad, inte så smart och hade en jädra otur när jag tänkte. Jag har nämt i förbifarten om en del tokiga saker vi gjorde i den lilla byn, nu tänkte jag gå in lite mer på djupet liksom. Inte för att dumförklara mig själv... utan för att det är rätt roliga saker så här efteråt och jag hade bara otur när jag tänkte ändå, så de så!
Vi hade hört historier om barn som pallade äpplen och det verkade jättespännande, det räknades inte riktigt som stöld, utan mer som bus tyckte vi. Problemet var ju att vi inte hade några äppelträd i Linsell. VAD ska man palla dådå? För palla, det skulle vi. Då kom vi på att vi kunde palla potatis. Vi grävde upp några ur den ende bondens åker och stack iväg för att mumsa på skörden. Hur GOTT är det att äta rå potatis med en massa jord på? Inte gott alls faktiskt... riktigt blä om man ska vara ärlig. Jaha, vad göra? Jo, vi knallar längst upp i byn för där hade de rovor, hade vi hört. Väl där uppe så blev vi väldigt besvikna, inte en rova så långt ögonen nådde. Med böjda ryggar och släpande fötter drog vi oss ner mot byn igen och hamnade på en gård lite längre ner och jag insåg vår lycka.
Jaaaaa, de har RABARBER... jättestora rabarber, grova som tallstammar – DE ska vi knycka, eller jag menar palla.Sagt och gjort, vi bröt – med lite vånda – av de grova stammarna på rabarbern, en efter en tills inget återstod. Vi sprang som galningar därifrån med famnen fulla av timmerstockar tills vi kom i skydd av en gammal skrotbil som stod mitt i byn. Jess! Vi hade klarat det. Men... man ska ju som sagt ÄTA skörden. En kubik rabarbertimmer? Mjo – alla som brukar skörda rabarber och koka kräm och kompott och diverse vet ju att man gör det med SPÄD rabarber och i början av sommaren. Detta var ju på hösten. Nam na nam nam... Nej! Vi gnagde och gnagde – det hade nog underlättat en hel del om vi hade haft en flismaskin och sen svalt ner rabarberflisen med vatten, för fy f... vad de var äckliga! Synden straffar sig själv – har jag hört.
Det fanns en uttorkad liten åfåra i byn och en liten bro ovanför den som logiskt kallades: ”Lillåbrua” Där under kunde man tjyvröka, snacka hemlisar och annat smått och gott. Vi kom på den geniala idén att elda med surved under och låta den bolmande röken dölja en fiskelina som vi knutit fast mellan broräckena med vidhängande ölburkar på. Tanken var att vi skulle skoja till det med turisterna som var på väg mot Lofsdalen. Fnitter och skoj vad det skulle skramla. Ja, vi hängde upp vår skapelse på räckena, tände elden, som vi täckt med surmossa för att få så mycket rök som möjligt, gnuggade händerna i spänning och väntade på första bilen. Efter en stund i maggnagande spänning hör vi en bil, vi glor på varandra och hoppar lite av förväntan, NU ska det bli skramla av! Mycket riktigt så kommer det en bil åt vårt håll till, men den stannar! Ve och fasa – vad händer? Så hör vi en dörr som smäller igen och någon som myndigt säger: ”Helena!”
Nu måste jag ju förklara vart oturen i tänkandet kom in. ”Lillåbrua låg nämligen typ 150 meter ifrån våran gård. Jag antar att pappa både såg röken och kände lukten och kunde gissa sig till vem som var där under... hur han nu kunde gissa det fattar jag dock inte... host Och igen: synden straffar sig själv!
En äldre tjej i byn hade fått moppe! Å jösses vad avundsjuk jag var. Jag visste att jag nog aldrig skulle komma att få en egen – möjligen ärva brorsans gamla trampmoped – så jag glodde trånande på maskinen. Det var ju ingen Puch eller så, men en moppe likväl. Wow! Jag skulle ju få tjuvåka på den lovade polaren så vi förberedde för det brottet – jag var tyvärr en bra bit från 15 så brott var det. Nu var även mina föräldrar väldans hårda på det där med lagar och regler, så det var nog mer det jag tyckte jag bröt mot, än Svea rikes lag.
En dag så skulle mamma och pappa åka till Sveg för några ärenden och jag skulle stanna i byn. Jaaaaa, jag skulle ju kunna tjuvåka moppe... jälar asså, vad cool jag skulle va. Vi drällde ute längs landsvägen och jag blev mer och mer sugen, så jag sa till polar'n att NU ville jag åka. Hon hostade och glodde på mig: ”Ja men dina föräldrar åker ju förbi här snart” ”Ja... men om jag skyndar mig så hinner jag innan de kommer” Mhm – otur när man tänker var det ja. Jag sätter mig på moppen och glad i hågen drar jag på gas och åker in mot byn –frihetskänslan var enorm... i femtio meter! Det dyker nämligen upp en bil i kurvan... Ja, jag kan säga att jag fick utegångsförbud i någon dag efter det.
HUR tänkte jag? Det tar ca 20 minuter till Sveg och då lika lång tid hem, lite ärenden att avklara – kanske en 20 minuter till – inalles ca en timme! Jag hade haft – dumjäk... en hel TIMME på mig att tjuvåka om jag bara väntat i fem minuter till. ELLER, åkt på en helt annan väg till exempel! Men som sagt – där slog oturen och förmodligen hormonerna i skallen till igen. Synden straffar sig själv var det va?Det finns otaliga fler exempel på sådana här oturssaker och kanske dyker fler små historier upp i framtiden. Under tiden ska jag försöka låta visheten övervinna oturen. God tur på er!
Februari 2012
"Fike'"
FEBRUARI 2012 - Jag tänker börja med att skylla ifrån mig. Allt jag nedan kommer att beskriva beror endast och allena på att jag blev knockad blodig i skallen – visserligen i rena olyckshändelser, men dock - av en närstående släkting några gånger i ung ålder. Jag kan se tydligt att det var efter detta som min buslust, idioti och fåfänga utbröt. Buslusten ligger långt inbäddad i mina gener dessutom, från generationer tillbaka. Jag svär mig härmed fri från ansvar för alla mina här nedan beskrivna gärningar.
Jag har tidigare skrivit om Linsell, den lilla byn där det var så outsägligt tryggt och ännu mer outsägligt tråkigt. Det var EXTREMT tråkigt. Därför fick man hitta på det roliga själv och detta passade min äventyrliga själ alldeles utmärkt. Det påstås dessutom – vilket bara är hörsägen och kvalificerat struntprat – att jag var drivande i de flesta projekt. Jag protesterar!
När vi var små, från 6 år cirka, då stod det bara sådana oskyldiga saker som: röka mossa, bygga kojor, klättra i jättegranar, elda och leka indianer och ”cojbojs”, på agendan. Ja och så leka förstenad, hoppa rep och annat tråkigt förstås.När man började komma upp i stadiga 9 år, då blev det att röka riktiga cigaretter tills man spydde och sen på´t igen tills man spydde och nästan bränna ner en lada på kuppen, men lära oss att röka – DET skulle vi allt. Jag säger VI, för jag var ju inte ensam, det var ju givetvis med någon/några som hittade på allt otyg och jag hängde ju bara på... förstås.
När vi blev en 10-12 kanske, så satte hormonerna in i kroppen och började jävlas. Förut hade det varit så lättsamt att cykla, klättra över spännbågarna på Ljusnebron, se hur många vi kunde stå på varandra under vattnet i åa, utan att tänka på att alla skulle kunna andas, spela harts hos originalen i byn och sådana trevliga sysselsättningar. NU blev det till att börja tänka på hur man såg UT dessutom. Drygt! Min far kallade det för:”Gå på byn och kasta håret – perioden”
När vi ännu inte hade fått egna behag så lånade jag och en väninna våra äldre systrars bh:ar, knölade dessa full med dasspapper, klädde oss i deras urringade tröjor, vi hittade inga byxor som stramade åt om våra spinkiga ändor så där som de skulle göra på den tiden, så vi körde hängröv-stuket. Vi snodde deras pumps – som förresten var för stora de också. Vi målade fejan full med maskara, läppstift, ögonskugga och rouge och tog oss en varsin handväska av modernt snitt – 70 – tal . Sen knallade vi, så gott det lät sig göras med för stora skor – upp till grabbarna, i prästgår´n, som led av tjejbacillskräck – och frågade vem de tyckte var snyggast. Nämnas skall att dessa grabbar var ett par år äldre än vi. Grabbarna blev vettskrämda och sprang och gömde sig bakom sin moster, prästen – som hade fullt sjå med att försöka hålla sig för skratt. Båda dessa beteenden berodde antagligen på att vi såg ut som riktiga påskkärringar och de är ju både tjejer och satans otyg. Vi fick i alla fall motvilligt ur grabbarna vem som var snyggast... och det var inte jag. Jag släpade mig moloken hem, med hängande huvud, pumpsen skrapandes i gruset, geggan i ansikten något ur läge och ogillade extremt mycket min kompis som kommit på den här galna idén och som dessutom var snyggast.
Under de tidiga tonåren så hände det ju helt plötsligt en massa spännande saker. Alla killar som brukade besöka byn på loven – blev helt plötsligt intressanta av helt andra skäl än att jaga bovar med. Man längtade till loven, när malmöiter, stockholmare, östgötar, närkingar och annat intressant folk skulle förgylla byn.Den naturliga samlingsplatsen i byn, var ”Fike'”. Där fanns det jukebox, flipperspel, de vuxna kunde ta sig en öl och vi ungdomar en Mer eller Pucko och en mazarin. På den tiden fick man dessutom röka inomhus, så smogen låg tät stundom. En ytterst spännande plats.
Ett påsklov hade det kommit extra många snygga lovgäster och alla dessa samlades ju just, på Fike'. Det var lördagen i början på lovet, jag var 13, smal som ett spett men villig att fiska för en eventuell fångst från Malmö eller så. Jag och en kamrat knallade iväg mot Fike’, jag sträckte på mig, övade in den rätta sexiga schvungen med höfterna - ungefär som en tandpetare som bara gått av lite grann. Jag övade på min sexiga blick - som antagligen gjorde att det bara såg ut som om jag kisade - kastade det nordiskt fjöliga och elektriska håret bakåt i den exakt rätta knycken och tog sats.
Jag slängde nonchalant upp dörren, svepte in med höfterna förföriskt vickande – kastade med håret igen, gled med den beslöjade blicken över alla uppmärksamma ansikten i lokalen. Atmosfären var tjock och spänningen låg i luften... inte ett ljud hördes. Jag slet ut en stol med ett, i mitt tycke, elegant ryck, placerade den strategisk mitt på golvet, vickade ett par gånger till med tandpetaren, log med spretiga tänder mot Malmöiten och satte mig bredvid stolen på golvet!!!
Responsen var verkligen explosionsartad. Alla där inne skrattade sig nästan fördärvade, medan jag med min sexiga häck, mitt luftiga hår och mitt vackra leende – gracilt tog mig upp från golvet – svepte med oändlig elegans ut ur lokalen med skratten ringandes i öronen för att aldrig mer – detta lov – återkomma!
Januari 2012
JANUARI 2012 - Nu är gåvornas största tid över för den här gången - om man nu ska räkna bara materiella gåvor vill säga. Jag är kanske lite mer för andra sorters gåvor, såsom: upplevelser tillsammans med de jag tycker om - eller med främlingar för den delen – att få hjälpa någon som behöver hjälp. En spontan kram, ett tack fastän man gjort något – i sitt tycke – självklart, att få känna att man är behövd, att tala om för någon eller några att de är behövda. Att alltid ha en vän att luta sig mot och att kunna göra detsamma tillbaka närhelst det behövs, att glädja apotekstjejen med att säga att hon är fin i håret o.s.v.
Ett visdomsord som jag tycker särdeles mycket om är: ”Det du ger till världen, får du tillbaka från världen.” För mig innebär det, att om jag ger av mig själv, försöker ha överseende, förståelse, visa empati och ödmjukhet mot andra, så får jag det tillbaka. Jag kanske inte får tillbaka det av samma personer eller ens i samma form, men sammanlagt får jag tillbaka det jag gett, på det ena eller det andra sättet.
Om man ständigt gnäller och klagar och samtidigt inte är förstående inför andras bekymmer, så blir man till slut utan sympatier från andra också. Om man däremot visar empati och förståelse för andras situationer – även om man inte förstår fullt ut – så får man, när man själv klagar, sympati, värme och stöd tillbaka. Sätter man sig själv främst i alla situationer, så hamnar man för det mesta sist hos andra - om man däremot delar lika mellan sig själv och andra, så kommer man ofta långt i andras hjärtan.
”Ja, men...” säger ni kanske, undrande ”jag ger och ger och ger, men får aldrig något tillbaka” Ja tyvärr är livet inte alltid rättvist, men det kanske är så att man inte ser den hjälp man faktiskt får. Om man anser att till exempel: bjuda på middag kräver en middagsbjudning tillbaka, en skjuts till krogen kräver en skjuts tillbaka en annan gång, ett lyssnande öra alltid kräver ett lyssnande öra tillbaka – då är man nog lite fel ute. Inte att förväxla med lånade saker eller pengar, de lämnar man alltid tillbaka – även om man ibland behöver bli påmind.
Man kanske får julkort varje år av någon man aldrig hör av sig till, man kanske får hjälp att packa kassen på affären av någon som ändå väntar på sin fru, man kanske får 300 kronor från en främmande ängel som man aldrig kommer träffa igen - när man fått soppatorsk i Uppsala.
Ett exempel: En liten flicka sitter i skolan och målar en tavla med en fin prinsessa på, som hon ska ge till sin vän i födelsedagspresent - hon har inga pengar att köpa något för. Flickan målar i flera timmar på papperet och funderar på vilka färger som passar, om prinsessan ska vara blond eller inte osv. Hon är nöjd över resultatet och plitar stolt ner sitt namn på den. På baksidan skriver hon grattis på födelsedagen och ritar en stjärna bredvid. På födelsedagen ger hon sin vän tavlan, vännen tittar lite förstrött på den, lägger den på bordet och öppnar ett annat paket. DET paketet innehåller ett par plastskor till hennes barbiedocka – ett par likadana som tre av hennes andra gäster gett henne och hon ropar: ”Ååå...tack, så fina!” Jag tror och hoppas att ni alla kan känna hur den lilla flickan känner sig då.
Uppskatta det ni får, uppskatta det ni ger och uppskatta glädjen ni får tillbaka när ni gett någon en osjälvisk gåva. I vår moderna tid, ge åtminstonde ett ”gilla” för en vänlig mening eller tanke.Jag ska inte säga att jag alltid levt som jag lär, men jag har blivit klokare med åren och dragit lärdom av de misstag jag gjort. Idag vet jag vad lite som behövs för att göra stor skillnad i någons liv. Det jag fått genom åren från världen, ger jag idag tillbaka till världen.
December 2011
Själv skulle jag kunna krympa väntetiden till cirka ett par dagar, på sin höjd. Jag skulle kunna tända alla fyra ljusen på en gång, skita i julgardinerna och sätta upp en fågelskrämma med en ljusslinga i håret på gården. DET är mys det medan man väntar. Men vad sjutton VÄNTAR vi på då? Är det någon som har någon riktig aning?
· Jesus födelsedag? Upplysningsvis skedde den för cirka 2000 år sedan, lite väl sent att vänta på den nu - den stackars Maria skulle nog vara dödligt less på att vara gravid annars.
· Tomten? Upplysningsvis kryllar det av tomtar, så man kanske skulle säga att man väntar på hela släkten Tomte, om det nu kommer någon alls.
· Julklappar? Självklart, om man nu kommer få några, vill säga.
· Julmat? Köttbullar, prinskorv, grisfötter, lutfisk och sill? En del äter kinamat, så vi säger: mja, på den frågan, som en del dessutom får klara sig på mjölk, lite tomtegröt på tub och halvgammal limpa.
· Att väntan ska vara över och vardagen åter tar vid? Jadå, det förekommer rätt ymnigt.
· Resan till Gran Canaria och grisfest? Japp, om man inte gillar snö och har en massa pengar så.
· Att umgås med släkt och vänner och ha en attans mysig helg? Jodå, om man har några.
Min väntan går under den sista kategorin. Att få se glittret i ögonen på barnen när klapparna kommer fram, att se julgranen glimma, att känna doften av nejlikor och dopp i grytan, att se alla kära och nära ta på sig de finaste kläder de har, helst så mycket rött som möjligt då förstås och alla ljusen som brinner så vackert.Alla ljus ja, som riskerar att bränna ner hela huset om man inte passar på barnen - som springer runt i ren tristess och av sockerkickar av stora mått i den lååånga väntan på Tomten. Överförfriskade vuxna som viftar extremt onödigt mycket med armarna när de ska försöka VISA vad dom säger när folk inte längre HÖR vad de sluddrar fram. Men det kan ju vara riktigt vackert med en STOR brasa till jul också.
I år går MIN väntan i kärlekens tecken – alla barnen kommer hem, nja... inte riktigt ALLA, det skulle bli attans så trångt här hemma med uppskattningsvis ett par miljarder barn. MINA barn kommer hem till mig och firar jul i år. DET är vad JAG väntar på. Det spelar ingen roll att alla är på tok för gamla för att kallas barn, de är mina barn i alla fall. Jag började vänta på det redan första veckan i november och jag som inte alls gillar när folk tjyvstartar med att vänta. Pytts... jag har ju gôrtjyvstartat i år. Inte ett enda stjärna eller stake är på plats, ingen utegran, inga julklappar inköpta, inga kakor bakade, MEN jag tokväntar i alla fall. Jag väntar på kärleken!
Vad vi nu än väntar på i advent och när vi nu än startar advent så hoppas jag att - när väntan är över - det blev så som vi önskade och att det var värt att vänta på. Ha en lycklig advent!