Hedeinfo

BRÄNNA DESIGN, EVENT & KONSULT

redaktion.hedeinfo@gmail.com

070-73 79 740

Olivia Söderlund

Långå Bränna 451, 840 93 Hede

  • Instagram
  • Facebook Social Ikon

INNEHAR F-SKATT

BANKGIRO: 5414-1650

Gratis skiss på din hemsida? Testa Weblify.se

Öppet brev till Härjedalens kommun och politiker

Uppdaterad: 8 mar 2019


Skriven av Sara Karlin 24 september 2014


Mitt namn är Sara Karlin. Jag är 32 år och bor tillsammans med min man Fredrik, vår son Alfred, och två hundar i Hede. Vi trivs så himla bra här! Jag kommer förhoppningsvis att vara färdigutbildad undersköterska under december 2014. Har vikarierat under några år inom yrket och känner att jag har hittat hem. Jag kan det här.

Det känns otroligt lyxigt att oavsett veckodag eller tid på dygnet känna sådan lust att gå till arbetet som jag gör och en sådan glädje över de människor jag får möta där. Jag är av uppfattningen att en kram är den bästa medicinen och om arbetet jag gör skulle betalas i kramar så vore jag rik. Nu är inte fallet så och om jag inte skulle känna den glädje över jobbet som jag gör skulle jag inte ens bry mig om att öppna lönespecifikationen för att bespara mig besvikelsen. Jag tycker att människor är viktiga och att omvårdnaden om människor borde vara värd ett högre pris. Vi undersköterskor måste vara flexibla då vi ofta, utöver våra arbetsuppgifter, får agera psykologer, kökspersonal, städare och friskvårdskonsulenter vilket istället för att underskatta våra insattser borde belönas med en rättvis lön och en bättre stämpel på arbetet vi utför. Undersköterska – Vem är vi egentligen under?

Människorna jag arbetar tillsammans med finns i mitt hjärta, varenda en av dem, och då och då måste jag gå hem från arbetet med en olustkänsla av otillräcklighet och värk i bröstet p.g.a. tidsbrist. Jag arbetar med döden alldeles intill och eftersom de människorna som ”lämnar mig” betyder så mycket så känns vissa dagar på jobbet nästintill outhärdliga. Detta är ingenting som syns, men som känns.

Det är till mig anhöriga kommer med sitt missnöje. Även om det inte alls har med mig att göra. Det kan jag ta. Jag väljer ändå att varje morgon älska det jag gör och människorna jag gör det tillsammans med och så länge jag gör mitt bästa så kan jag inte göra mer.

Att göra sitt bästa innebär ibland att vara obekväm. Att sätta sig själv i skottlinjen och att stå upp för sig själv och andra och det är det jag gör nu. Kan man inte stå för sina åsikter betyder dem ingenting och det som sägs i fikarummet gör ingen skillnad. Jag undrar ibland hur vissa människor kan sova om nätterna. Hur systemet är uppbyggt när folk ”glider in på bananskal” långt före andra som har fler timmar i bagaget? Eller hur bemanningen i Sveg kan säga att det inte finns extrapersonal att tillgå när de inte ens har frågat alla? Denna bemanningsenhet har inte fungerat på länge och när man irriterat sig länge nog på hur systemet bara leder till en ständig vinnare – Kommunen, och en ständigt förlorande – våra äldre/arbetstagaren så kan man inte annat än att fundera på om detta är en optimal lösning?

Är det mer värt att spara ännu mera pengar än att säkerställa en god vård & omsorg?

Systemet går helt enkelt ut på att aldrig låta någon som arbetar extra få ihop så många timmar att den är berättigad en anställning. Börjar du närma dig gränsen så slutar helt enkelt jobbförfrågningarna att komma tills dina s.k. LAS-dagar har krympt och du kan börja om från noll igen på evighetsstegen, vilket resulterar i att verksamheten som redan går på knäna blir ännu skörare och att våra älskade äldre får ännu mindre omvårdnad… om det inte finns någon arbetsglad pensionär vill säga som inte längre finns på någon LAS-lista.  Inget ont om våra pensionerade hjältar och mina förebilder inom vården men borde inte förfrågningarna först gå till oss som inte har någon pension att falla tillbaka på?  Vi som vill stanna kvar i denna kommun och utöka dess befolkning.

Tyvärr, för kommunens del är jag varken född igår eller rädd för jobbiga situationer. Det är nog nu! Våra älskade äldre är väl åtminstone värda den lilla personalstyrkan som är bestämd? Vi går på knäna även när vi är som flest. Låt mig få säga såhär – Jag är inte förvånad över att den viktiga extrapersonalen flyr med tanke på behandlingen. Jag blir fullkomligt rasande när kommunen år efter år öppet kan klappa sig själv på axeln och tydligt deklarera hur mycket pengar som sparats in under året när äldre i samma kommun inte får omvårdnaden dem är värda och våra ungdomar i skolan inte får den hjälp dem behöver. Men hur andra sover om nätterna borde naturligtvis inte ligga i mitt intresse…

När t.ex magsjukan slår till på ett äldreboende är det förödande. Självklart finns vi undersköterskor där för att vårda, torka upp allt det sjuka som måste ut, och försöka fylla på med friskt igen. Vi vänder ut och in på oss själva för att inte fler vårdtagare skall bli sjuka. När vi sen går hem, och om olyckan är framme, själva blir sjuka, har vi karensdag som alla andra. Det borde vara lika självklart att slopa den som det är för oss att göra vårt jobb. Jag vägrar att inse att saker är omöjliga och tror inbitet på att ett gott humör och empati kan lösa allt. Alla nattsvarta skriverier i tidningarna om dagens äldreomsorg gör bara att jag strävar ännu högre. Härjedalens kommun borde istället för att sätta värde på att vara som alla andra i alla avseenden engagera sig i att sticka ut. En bra äldreomsorg skulle innebära att fler människor skulle vilja flytta hit och betala skatt i vår kommun.

Vi måste lyfta det positiva för att inte bli en siffra i statistiken. Vi måste våga för att vinna. Vi måste orka gå den sista biten…

Det är vi som är yngre än de äldsta som måste säga ifrån idag för att inte få samma behandling i morgon!  Det kanske är knäppt men jag brukar tänka att min son, som idag är 3 år, en dag ska bli gammal och jag försöker att vara en så god medmänniska till människorna som jag träffar idag som jag vill att min son, de allra käraste jag har, ska möta då om han behöver. Mitt arbete är inte svårt. Det handlar om att gå till sig själv i mångt och mycket. Att behandla andra såsom jag själv vill bli behandlad. Att se individen bakom fasaden och att hjälpa honom eller henne att finna livskvalitet utifrån sina egna förutsättningar. Mitt arbete är inte att göra allt för människorna jag träffar utan att genom hjälp och stöttning hjälpa dem att klara av så mycket som möjligt själva och om det tar tid så ska det få ta tid. Alla människor äger rätten till sina egna liv och tiden vi lägger ned i rehabiliterande syfte kommer i det långa loppet att löna sig då våra äldre klarar av mer själva under längre tid och känner livskvalitet.

Jag skriver inte detta för att göra det svårt och invecklat utan för att i klarspråk göra det enkelt. Jag gillar klarspråk, och har alltid varit bra på det. Att slå knut på saker och ting är inte min grej. Vill du veta något? Fråga! För en tid sedan när jag skrev en artikel om äldreomsorgen tog en kvinna kontakt med mig och undrade om jag var intresserad av att läsa mer om läkemedel? Jag har själv ätit starka mediciner under två års tid till följd av en förlossningsskada då operationen misslyckades. Jag kände tillslut inte igen mig själv och slutade då på eget ansvar med medicinen trots att läkarna tyckte att jag skulle fortsätta under resten av mitt liv… och blev bättre. Jag har lärt mig att aldrig lägga mitt liv, mitt välbefinnande i någon annans händer oavsett titel den hårda vägen och om jag hade vetat då vad jag vet nu i efterhand om vad läkemedel kan göra med en stark människa hade jag aldrig låtit det pågå så länge. - Självklart svarade jag. Denna kvinna hade under flera års tid forskat i ämnet då båda hennes föräldrar blivit övermedicinerade på ett äldreboende någonstans i Sverige. Kvinnan skickade mig en tjock bunt med papper hon skrivit ned 10 års arbete om läkemedel på. Jag kände mig hedrad. Jag säger absolut inte att alla mediciner är dåliga men undersökningarna som gjorts visar tyvärr att fel – och övermedicinering stjäl år och livskvalitet från våra äldre. Jag vill därför be alla er som är anhöriga till äldre personer att tänka efter

Vilka läkemedel används? Hur länge har de använts/ska de användas? I vilket syfte? Tidsbristen drabbar inte bara oss undersköterskor som arbetar inom vården och därför är det viktigt att vi alla, som medmänniskor, hjälps åt.

Många anser att jag är en positiv person och jag säger inte emot men man får ingenting gratis utan det är något jag varje morgon måste besluta mig för att vara. Tiden som förut fanns i yrket för omvårdnad har idag lagts på städning. Vi börjar dagen med att kolla städschemat då vi borde gå igenom saker som innebär en bättre livskvalitet för dem vi ska träffa under arbetet. Hur många av våra sjuka och äldre tror ni hellre skulle vilja ha sällskap under ett givande samtal om saker som oroar dem eller om vad som händer utanför i den värld dem aldrig ser? En nypa frisk luft kanske vore något? Idag räcker tiden knappt till för att göra livsviktig dokumentation för oss. När våra arbetspass slutar exakt samma sekund som nästa börjar innebär det övertid för oss varje dag då vi behöver tid för att rapportera om hur våra vårdtagare mår för att kunna fastställa en så god vård och omsorg som möjligt. Tid som inte anses så viktig att den är värd att betala för.

När en äldre person som alltid har klarat av att ta hand om sig själv inte längre kan är det isig ett trauma för den personen. Att då dessutom kanske hamna i ett nytt hem, på osäker mark, utan någon som har tid att hjälpa till med anpassningen som utlovats, då är det tortyr. Att vara undersköterska är för mig så mycket mer än bara ett arbete. Det innebär den allra högsta graden av att vara medmänniska.  Känns det jobbigt eller om man saknar förståelse för andra människor så har man ingenting inom vården att göra anser jag. Hur många chanser ska vissa få för att ingen törs säga sanningen? Fällorna faller vi först i den dagen vi ser vårt jobb som bara ett jobb. Att vara undersköterska är något att vara förbaskat stolt över! I och med detta sagt så undanber jag mig för all framtid nedvärderande kommentarer om mitt yrkesval och käftsmällar i form av en skämtlön.

Idag tillägnar jag er sången I always liked that med Maria Mena för att den alltid peppar mig att vara sann mot mig själv och stå upp för mina värderingar. Ta hand om er själva och andra. / Sara