En sann historia om Erik Jonsson, Knektgården Hedeviken


Denna historia om Erik Jonsson, ”Knektgården” Hedeviken skriven av signaturen Kaspersson

Tedern.


På öfre våningen å gästgivaregården i Hedeviken sutto en tidig majmorgon i slutet av 1880 talet en postmästare, en kronofogde och en präst, spelandes kort och pokulerade, såsom de förrästen hade gjort hela natten. Men när nu solen bligade in genom fönstret, höllo de på att dåsa af och fundera på att ändtligen gå till hvila, då de talgögda blickade ut och till synnerliga öferraskning fingo se värden själf, Erik Jonsson, likasom smygande komma in på gården, bärande bössa i hand och en stor tjädertupp öfer skuldran. Kronofogden i synnerhet var medsamma fullt vaken och gjorde sina kamrater uppmärksamma på, att de noga skulle se efter, hvar den lufvern gömde sitt byte. Och det blef en mycket enkel sak. Erik Jonsson gick blott ned i källaren för en liten stund, kom sedan ut med bara bössan, som han tog med sig och kilade in i köksstugan ute på gården.

När herrarna detta sågo blefvo de ganska glada, gjorde de sig strax i ordning och trefvade högtidligtned för trappn, ut och bort till källaren, der de ämbetsmannamässigt inträdde, vissa om att göra ett säkert om ej så stort kap. Men huru de sökte och vände upp och ned på en hel del saker, och fastän prästen, som släpade ena rockskörtet öfver en filbunke, citerade löftet: ”den som söker han finner”, så påträffade de ej så mycket som en fjäder.

Ute i solskenet igen, synbarligen snopna och förlägna, rådplägade de en stund och kommo därpå tågande till köksstugan och till värden, som just höll på att koka sitt morgonkaffe.

”Nåå, hvar har gästgifvarn gömt tjädern?” sporde kronofogden morskt.