Skriven av Sofie Hellström 3 november 2017
Jag är född 1979 i Härnösand, mitt i vackra höga kusten, där jag också är uppvuxen. Mitt liv har alltid innehållit massvis med idrott och träning. Mina föräldrar har varit sådana som skjutsat land och rike runt, ståt i regnet på fotbollsplanen, kört hästtransport till tävlingar (trots enorm häst rädsla) och hejat från läktaren vid varje handbolls match. Handbollen har varit en stor del av mitt liv. På planen var jag en ganska het vänster nia med endel röda kort i bakfickan, mitt lag spelade som högst i div 1. En fantastiskt rolig tid men som också sliter mycket, mina knän sade till slut stop och vid 18 års ålder var det dag att lägga klister, skydd och skor på hyllan.
Min första häst fick jag när jag var 6 år gammal. Jag är uppvuxen på travbanan Dannero och red mosters heta travare redan som liten. Har senare arbetat med travhästar hos "Bergharn" på Bergsåker. Dock är det alltid hoppning jag själv brunnit för och tävlat i. Jag har alltid gått min egen väg, på gott och ont! Har varit en impulsiv person som fattar beslut ena stunden och verkställer i nästa.
Jag läste till undersköterska på gymnasiet och arbetade först på Härnösands sjukhus. Bestämde mig en dag 2001 för att flytta till Stockholm och på en vecka hade jag ordnat både boende och jobb, samt lånat ut dåvarande hästen. Mina föräldrar suckade väl något men ställde glatt upp och körde ner mig och bohaget till "Sumpan". Jag arbetade ett 1/2 år på Södersjukhuset. Ringde min mor en kväll och ställde frågan: -vad gör vanliga människor efter jobbet??
Jag klättrade nämligen på väggarna av att inte ha stallet och hästen varje kväll. Så det bar iväg hemåt igen. Denna gången till Kramfors och där hade jag kommit med i hopplaget med hästen. Började där med att arbeta på ambulansen. Fick efter något år fast tjänst på ambulansen i Sundsvall. Jag läste till sjuksköterska 2005 och blev kvar på ambulansen i Sundsvall till 2009 då jag en slirig kväll på skalet träffade "the perfect match" Lars Nilsson.
Min familj har alltid haft stuga på Storhogna och jag känner mig väldigt hemma i trakterna då vi har varit mycket i Härjedalen och stugan hela uppväxten. Så att flytta hit kändes inte särskilt konstigt. Mina vänner tyckte dock att jag var rätt knasig! Huvudsaken är bara att jag får med mig hästen och får arbeta med det jag älskar, dvs ambulans, så kan jag bo var som helst!
2011 fick vi vår underbara son Melker! När två intensiva och rastlösa människor får ett barn kan ni ju tänka hur det blir! Melker har fått dubbelt av allt. Han har en extrem vinnarskalle, är makalöst rastlös och outtröttlig men är en alldeles underbar unge! I våras köpte vi vår alldeles egna lilla gård i Hede. Stall har byggts och hästantalet har ökats. Vi har ju även vår fantastiska hund Flisan och hennes valpar. Jag trivs förträffligt bra här och har inga planer på att flytta något mer. Kanske luften gjort mig lite mindre impulsiv och mer lugn. Ett stort tack till alla er Hedebor som hjärtligt har tagit emot en "klyktattare" och gjort att jag känner mig som hemma!