I NAPPATAG MED BJÖRN UPPE I SONFJÄLLET

Erik J Bergström skickade den här berättelse som publicerades i Jämten 1908 till Sune Halvarsson som handlar om björnjakt uppe vid Sonfjället . Den handlar om hans morfars far, Erik Jonsson från knektgården, Hedeviken.

Strax efter nyåret 1883 drog Erik Jonsson i Hedeviken, jämte ej mindre än fyra andra skyttar i sällskap, upp till Sonfjället för att söka få tag på en stor björn, som han under hösten förut ringat. Komma fram till fjället delade sig sällskapet i två afdelningar, så att tre af jägarne skulle göra sina undersökningar i dalgången nedanför, under det att Jonsson själf jämte en kallblodig skytt från Vemdalen. Vid namn Andreas, skulle hålla sig till de högre regionerna. Och med friskt mod knogade så de två senare upp efter den s.k gråsidan af fjället, hvarest de snart på ett ställe uppe i ”fligget”upptäckte några kvistar, som stucko framur en skref, en omständighet som, enär det var högt öfer trädgränssen, tilldrog sig jägarnes synnerliga uppmärksamhet. Och utan tvekan klättrade de därför dit, åtföljda af sina präktiga hundar, hvilka ock snart visade alla tecken till att just där fanns hvad de sökte. Jägarne skyndade komma hundarna krafsande till hjälp genom att med sina järnskodda skidstafvar bryta upp det islager, som bildat sig omkring öppningen. Men de hade knapt hunnit börja därmed, innan ett hemskt brummande kommo dem att rygga tillbaka. Förvissade om sitt byte, började de då hojta och ropa af alla krafter till kamraterna, men utan att få något svar. Dessa hade sannolikt dragit sig tillbaka å någon undangömd plats och börjat smutta på jaktflaskan, hvarefter de kanske kommit att resonera som så, att bättre är en fågel i hand än tio i skogen. Eller hurudet var, tyde gingoi alla fall miste om förmånen att få vara med om något jaktäfentyr den gången. Nog af, så började snart nalle, för hundarnas ifriga ansatts, att titta ut och slå omkring sig med ramarne