I NAPPATAG MED BJÖRN UPPE I SONFJÄLLET

Erik J Bergström skickade den här berättelse som publicerades i Jämten 1908 till Sune Halvarsson som handlar om björnjakt uppe vid Sonfjället . Den handlar om hans morfars far, Erik Jonsson från knektgården, Hedeviken.

Strax efter nyåret 1883 drog Erik Jonsson i Hedeviken, jämte ej mindre än fyra andra skyttar i sällskap, upp till Sonfjället för att söka få tag på en stor björn, som han under hösten förut ringat. Komma fram till fjället delade sig sällskapet i två afdelningar, så att tre af jägarne skulle göra sina undersökningar i dalgången nedanför, under det att Jonsson själf jämte en kallblodig skytt från Vemdalen. Vid namn Andreas, skulle hålla sig till de högre regionerna. Och med friskt mod knogade så de två senare upp efter den s.k gråsidan af fjället, hvarest de snart på ett ställe uppe i ”fligget”upptäckte några kvistar, som stucko framur en skref, en omständighet som, enär det var högt öfer trädgränssen, tilldrog sig jägarnes synnerliga uppmärksamhet. Och utan tvekan klättrade de därför dit, åtföljda af sina präktiga hundar, hvilka ock snart visade alla tecken till att just där fanns hvad de sökte. Jägarne skyndade komma hundarna krafsande till hjälp genom att med sina järnskodda skidstafvar bryta upp det islager, som bildat sig omkring öppningen. Men de hade knapt hunnit börja därmed, innan ett hemskt brummande kommo dem att rygga tillbaka. Förvissade om sitt byte, började de då hojta och ropa af alla krafter till kamraterna, men utan att få något svar. Dessa hade sannolikt dragit sig tillbaka å någon undangömd plats och börjat smutta på jaktflaskan, hvarefter de kanske kommit att resonera som så, att bättre är en fågel i hand än tio i skogen. Eller hurudet var, tyde gingoi alla fall miste om förmånen att få vara med om något jaktäfentyr den gången. Nog af, så började snart nalle, för hundarnas ifriga ansatts, att titta ut och slå omkring sig med ramarne, men tycktes varsna de hotande gevärsmynningarna och drog sig för hvar gång pilsnabbt tillbaka. Jägarne stodo ock ännu ett godt stycke nedanför, men för att snart komma till något resultat, närmade sig Jonsson åter öppningen och tittade in och möttes då af en blick, som hade kunnat komma den modigaste att studsa, - dock, som han hade fingret på gevärets tryck, besinnade han sig ej mer än ett ögonblick innan han fyrade af, och viss om att hafa träffat, utbrast småskrattande: * Fick du snus no?* Graflik tystnad följde. Och alla ”oroväckande” experiment voro fruktlösa. Hvarför jägarne började tro att björnen fått nog. Jonsson beredde sig dock på att skicka in en salva till. Men han skulle först se sig för litet närmare… då med samma björnen tog ett hastigt skutt ut ur sin håla och snabbt som tanken kastade sig öfer Jonsson, hvilken i samma handvändning besinningsfullt mötte odjuret med ett skott, som träffade nära hjärtat men likväl ej hindrade det rasande öferfallet, som jägaren lika besinningsfullt mötte på det sättet, att han med ett s.k svängkast hastigt och lustigt hyfvade odjuret öfer sig och ett stycke ut på branten, utropade: * Å, vet hut din dj-l * Björnen reste sig likväl strax åter på två ben och rusade ännu ursinnigare öfer Jonsso, på hvilken han ref sönder rock och väst samt bet honom öfer ena handleden, dock utan att kunna benbräcka den, enär ena käken var sönderskjuten. Andreas stod därunder ofanför idel, stel av fasa. Skjuta vågade han icke, enär Jonsson ock björn i ett virrvarr tumlade om hvarandra, under det den senare, hemskt vrålande, färgade valplatsen med sitt blod. Den förre lyckades dock snart utan vidare olägenhet göra sig fri från sin motståndare, som i sin stora förgrymmelse ej kom att taga sig i akt för stupet, utan oförmodat ock hjälplöst halkade iväg utför. För Jonsson var det ock nära som på ett hår, att han hade fått åka med, men lyckan stod honom bi, och han fick händelsevis tag uti något, hvarvid han kunde hålla sig fast. Och björnhonan, ty det var en sådan, blef därpå af hundarne hindrad att komma tillbaka. Under tumultet hade äfen en unge kommit ut ur idet, hvilken Andreas och Jonsson därpå fingo skjuta ned. Och med detta byte på skuldran gingo de så till närmaste fäbovall, ty det började mörkna och hundarne öfvergåfvo björnhonan, när de hörde ny smäll. Dagen därpå herskade ett sådant yrväder, att de ej vågade begifva sig ut till fjälls. Men på tredje dagen kunde de fortsätta jakten och genom blodstrimman af det dödligt sårade odjuret äntligen hitta igen det och gifva det nådastöten. Det var ett väldigt stort djur. Och denna jakt är vida berömd såsom en af de vådligaste en jägare kan få vara med om. Jonsson har annars skjutit flere björnar. Han lefver ännu och är 71 år gammal. Sorgligt nog har han sedan 3 år tillbaka varit alldeles blind. Men vid någorlunda god hälsa annars, kan han dock fördrifva tiden med åtskilliga handarbeten. /Kasparsson


Bild & text: Sune Halvarsson

Tack Sune för att vi fick ta del av detta!

HEDEINFO

BRÄNNA DESIGN, EVENT & KONSULT

redaktion.hedeinfo@gmail.com

070-73 79 740

Olivia Söderlund

Långå Bränna 451, 840 93 Hede

  • Instagram
  • Facebook Social Ikon

INNEHAR F-SKATT

BANKGIRO: 5414-1650

Gratis skiss på din hemsida? Testa Weblify.se