Skriven av Elin Nilsson 13 juni 2017
Elin Nilsson heter jag, och jag är från Hedeviken. 50% härjedaling och 50% västerbottning (vilket min far brukar poängtera så fort han får tillfälle). Jag började träna kick- och thaiboxning i september 2014. Det var från början endast ett sätt för mig att komma i form. Jag var väldigt överviktig.
En kväll under Storsjöyran satt jag med min vän (numera även coach) Daniel Hansson och började fråga honom om träning. Han har många års erfarenhet inom kampsport, träning och som personlig tränare. Jag sa att jag hade bestämt mig, att jag måste göra något åt den här situationen. Jag ville testa ett pass på hans klubb, Östersunds Kampsportsförening. Jag lovade honom att jag var seriös med mitt beslut och vi skakade hand. Han trodde nog aldrig att jag skulle dyka upp. Men några veckor senare stod jag på klubben och skulle få mitt första privatpass med Daniel.
Ganska snart började jag träna två gånger i veckan. Jag blev kär i sporten, varje pass var lika roligt och spännande som julafton var när man var barn.
Jag hade enligt Daniel, "DET", i mig. Han tyckte det vore bortkastat att inte börja tävla. Det lät lite skrämmande och overkligt men samtidigt väldigt spännande. Lydig lärling som jag är sa jag, "då gör vi det". En ny värld öppnades. Min livsstil ändrades helt. Träningen var nu det roligaste och viktigaste. Och efter ca 15 månader med fokuserad träning, bättre matvanor, många, många, många timmars svett, ömma skenben, och blåmärken hade jag gått ner ungefär 30 kg. Det var inte längre samma trötta tjej med taskig hållning som tittade tillbaka på mig i spegeln. Det var en ny Elin!
Den 10:e december 2015 gick jag min första thaiboxningsmatch. Jag fick en ny motståndare samma morgon som matchen var. Hon skulle tävla i SM och behövde gå en match till för att kvalificera in. Jag blev bortdömd och på så vis förlorade jag. Men så är det i bedömningssporter. Det var ändå en riktigt rolig match och efter det blev jag sugen på mer.
Under våren 2016 gick jag två matcher, en thai och en kickboxning. Jag vann båda två. Under ena matchen krossade jag främre skenbensmuskeln och kunde därför under ca 2 månader inte träna som vanligt. Jag satt på en stol och boxades. På grund av detta fick jag problem med ryggen och blev borta från tävling och kampsportsträning ännu några månader. Det enda som funkade med ryggen var att gymma, liggandes på en bänk för att undvika kompression i ryggen. Tanken var att ställa upp i Kickboxnings-SM redan detta år men på grund av skadorna var det ej möjligt.
Ryggen blev efter ett tag bättre och jag kunde börja träna som vanligt igen. Under hösten gick jag en till thaiboxningsmatch i Växsjö, det blev en vinst även denna gång. Mitt nya mål var nu SM i kickboxning 2017 som skulle gå av stapeln i slutet på maj.
1:a januari 2017 fick jag jätteont i ryggen igen, det gick knappt att sitta ner och vänsterbenet var nästintill helt bortdomnat i en månad.
Men jag höll igång så gott det gick, gymmade 4 dagar i veckan, återigen liggandes på en bänk för att undvika belastning på ryggen som nu gjorde jätteont. Jag provade även att simma några tillfällen, tänkte att jag skulle kunna underhålla konditionen lite på så vis men det funkade inte heller med ryggen. Efter många läkarbesök fick jag äntligen en remiss till magnetröntgen och i början på Mars fick jag svar, det visade sig att mitt ryggproblem var dubbla diskbråck! SUCK!
Min första tanke efter detta besked var att "SM är om 2,5 månad, hur ska detta gå!? Det MÅSTE gå!" Ryggläkaren avrådde mig från Kampsportsträning då det är väldigt många (typ alla) moment som innefattar rotation av ryggen och tung belastning. Han tyckte inte jag skulle ha allt för stora förhoppningar om ett SM i år. Men det hade jag, jag skulle dit! Så var det bara! Jag fortsatte att gymma liggandes, gjorde allt jag kunde göra med en dålig rygg.
Efter en tid blev ryggen bättre och jag kunde allt eftersom öka träningen. Jag började med att endast jabba vänster, utan rotation. Veckan efter det var jag uppe på klubben igen, vilken lycka det var!! Äntligen hemma igen! Känslan att kunna springa utan att det hugger till i ryggen så benen viker sig. Att kunna slå en vänsterkrok helt smärtfritt. Sakta men säkert tog jag mig tillbaka.
8:e april gick jag en kickboxningsmatch i Stockholm. Jag kände mig inte riktigt redo då jag bara hunnit träna kondition i tre veckor, jag var långt ifrån i toppform. Men jag var tvungen att gå matchen för att ens få delta i SM. Jag vann inte denna match, men nu var jag igång iallafall och hade nu sex veckor på mig att komma i så bra form som möjligt. Ryggproblemen kändes inte av efter denna match, trots att jag fick minst 30 knän i magen. Det kändes bra. SM, nu kommer jag! De närmsta sex veckorna bestod av stenhård träning, mental fokus och en strikt diet. Jag skulle ställa upp i viktklassen -70 kg i tävlingsformen Low Kick.
SM-dagen
Uppladdningen inför dagen var tipp topp, rejäl frukost, var på plats i god tid och jag kände mig lugn. Fick en massage ute i solen av min tränare och efter det var det dags att värma upp och sedan meditera. Kroppen kändes lite slö under uppvärmningen, tunga ben. När jag står i ringen och första ronden ska till å börja känner jag hur nervositeten slår till samtidigt som adrenalinet börjar pumpa. Men så fort matchen börjar är nervositeten helt borta. Nu är det bara att vinna som gäller. Denna match vann jag med domarsiffrorna 2-1. En fantastiskt skön revansch då det var denna tjej jag mötte i Stockholm i April. Jag var nu i final!
Jag och Coach liftade ut till campingen vi bodde på ca 3 km utanför Mellerud. Där passade vi på att vila lite och fylla på energidepåerna. Sen tog vi en varsin cykel och trampade in mot tävlingslokalen igen.
Samma procedur som innan förra matchen, massage, uppvärmning och meditation. Skillnaden nu var att alla cylindrar, varenda lite cell i kroppen var redo att explodera. Jag kände ett lugn inom mig, samtidigt som det kokade av energi. Då det var final så fick jag göra entré med en ringwalk. Min ringwalk-låt är "Håll höjd" av det svenska trallpunksbandet Lastkaj 14. Sådant adrenalinpåslag som jag fick under denna "promenad" in i ringen har jag aldrig upplevt.
Matchen startar och efter första ronden känner jag att, det här har jag. Detta är MIN match. Jag mötte en riktigt hård tjej som tog många hårda smällar. När domaren avslutar matchen efter sista ronden höjer jag arma i luften, jag känner att jag har vunnit. Ändå så när jag står där på ena sidan av domaren och motståndaren på hans andra sida så är jag lite spänd. Sen hör jag hur dom säger i högtalarna, "vinnare i -70 LK (Low kick), med domarsiffrorna 2-1..... blå ringhörna, Elin Nilsson från Östersunds Kampsportsförening" domaren höjer min hand och jag känner ett obeskrivligt rus av lycka! Jag är nu Svensk Mästarinna, jag vann!! Vi gjorde Det! Vi har tagit SM-Guld!!!
Efter att jag fått bucklan går jag och min Coach, Daniel Hansson till vårt lilla "hörn" där i tävlingslokalen. Telefonen plingade för fullt. Där fanns redan massor med Grattismeddelanden från vänner och bekanta som kollat på matchen på nätet. Jag blir så glad att det faktiskt kläms fram en tår eller två. Vilket är väldigt ovanligt när det kommer till mig. Självklart försöker jag dölja det lite snyggt men känner att jag inte kan prata för rösten kommer inte att hålla. Jag kan inte heller läsa alla fina meddelanden för då kommer denna vägg att brista helt.
Efter ett tag när jag varvat ner lite ringer jag några samtal till familjen, coach går å köper kanelbullar och en proteinshake. Vi tittar på resten av finalerna och sen tar vi cyklarna tillbaka till campingen. På styret hänger min påse med boxarlindorna, suspensoaren, vattenflaskan och SM-bucklan som ligger å blänker i kvällssolen.
Många uppfattar nog inte Kickboxning eller kampsport överlag som en lagsport, då man faktiskt är själv i ringen. Men det är just då, bara just då man är själv. Ingenting av detta skulle ha varit möjligt om det inte vore för min tränare och vän Daniel Hansson. Utan honom hade jag fortfarande varit den där trötta tjejen som tyckte om ostmackor och chips lite för mycket. Sen har vi även resten av tävlingsteamet på klubben som ställt upp å hjälpt till med min träning, jag hade inte varit där jag är idag utan dom heller.