I början av juni 1944, skulle mamma börja som fäbodkulla uppe i Nysätern vid Sonfjället. Hon skulle ha hand om Mauritz Sundt’s kor i deras fäbodvall, som låg 18 km. från byn. Första gången när vi skulle dit upp, så fick vi åka med Erik Hedin som bodde på Nordstranden. Han körde oss med en grön jeep (Landrover) de 10 km som det var till Kölvallen. Vägen dit var mycket dålig, och därifrån fick vi gå 8 km. på en stig upp till Nysätern. Pappa var också med,
men från Kölvallen gick han åt ett annat håll, jag tror att det var till ett skogsarbete.
Den här dagen var solig och varm, när vi gick på den steniga stigen som var dåtidens Råndalsväg. Stigen var ganska bred för där hade många kor och hästar gått fram, och även folk som använt den i flera hundra år. Mamma bar på en liten ryggsäck med “neste” (matsäck) och lite kläder. När vi hade gått några kilometer så satte vi oss i ljungen för att vila, och hon plockade upp smörgåsar och en flaska med mjölk ur ryggsäcken. Vi var ganska hungriga så
det smakade bra. Under tiden när vi åt, kom det lavskrikor fram till oss. Vi bröt bitar av limpan och kastade till dem, och dom flög upp och åt ur händerna på oss. Efter en välbehövlig vila fortsatte vi uppåt och den vindpinade tallskogen blev glesare. Mamma började tycka att det var långt, och hon funderade på om vi inte skulle komma fram snart.
När vi kom högre upp, började det bli granskog med grova och yviga grenar, och helt plötsligt såg vi ett hörn av en gammal gärdsgård. Äntligen var vi var framme. Framför oss låg flera små grå timrade hus med hundraåriga anor. Det var lador, fjös (ladugårdar) och fäbodstugor, och allt var inhägnat med gärdsgårdar. Här var det tre stycken fäbodar, det var Sundtsvallen där vi skulle vara, och de andra var Bäcks- och Stafsvallen.
Vi kom in i fäbodstugan och där möttes vi av Berta Sundt som bjöd på kaffe som hon kokade på en trefot i öppenspisen, jag fick ett glas saft och mariekex. När vi fikat klart gick jag ut för att se mig omkring på vad som skulle bli mitt nya revir.
Det var mycket spännande. När jag tittade mig omkring såg jag tät granskog och toppen på Gråsidan, och ner mot väster såg jag Skärsjövålen som var ett lågfjäll utan skog. Några kalvar gick och betade en bit från fjöset och dem blev jag snart kompis med, för sen följde de efter mig när jag gick runt på vallen. Jag vågade inte gå i närheten av de andra två vallarna, för jag kände ingen av dem och jag var mycket blyg av mig. Så där stod jag nu, en liten fräknig och rödhårig pojke iklädd kortärmad skjorta, kortbyxor och stövlar. Här skulle jag komma att
tillbringa mina somrar ända in till i början på femtitalet, och jag minns dem som en mycket lycklig tid.
Text: Ivar Amundsson
Foto: De 2 första Marika P. Kaspergård