Mina Barndoms somrar i Nysätern - Del 4


Den som ägde fäboden hette Mauritz Sundt och han hade en bror som hette Helmer. En sommar var dom uppe på vallen för att klyva ved. Jag var också ute och sprang runt omkring när jag fick höra att nån skrek till. Då fick jag se att Mauritz höll i den vänstra armen framför sig och blodet pumpade över hans huvud och landade på ryggen, när han gick in till stugan. Han hade huggit av pulsådern i vänstra handleden. Han lade sig på sängen, och folket på de andra vallarna kom in och började snöra av armen. Jag minns att det var så tyst inne i stugan, och om någon pratade så var det nästan som viskningar. Sylvia var på väg ut när hon svimmade och slog huvudet i dörren med en smäll.


Olov Bäck gick hem till sin vall, sadlade sin häst och kom tillbaka efter några minuter.

Mauritz hjälptes ut och sattes upp på hästen och jag såg att han var kritvit i ansiktet. Olov och Helmer halvsprang när de lämnade fäboden, framför sig hade de 18 km. ner till byn. Stämningen i vallen var tryckt och de vuxna satt i stugan och samtalade med låga röster. Mamma hade redan tvättat bort blodet på golvet och bort till yttertrappan, men det var blodspår kvar lite här och där. Dagen efter när Olov Bäck kom tillbaka så fick vi höra att Mauritz hade klarat sig, och vi kunde andas ut.


Fastän jag inte hade så många lekkamrater så hade jag aldrig tråkigt och långsamt för jag hade ju min hund Jack, och det var kalvar, kor och Olov Bäck hade ardennerhäst som gick lös mellan vallarna, och ibland hoppade jag upp på honom och red omkring. Jag hade ingen sadel utan jag red barbacka, ibland hade jag grimma och styrde med tömmar. Om jag inte hade grimma till hands så styrde jag med manen (hästens hår). En sådan gång så gick hästen dit han ville. Han gick in under dom täta granarna för att få bort mig, men jag lade mig på ryggen och höll armarna om halsen på honom så jag klarade mig från att ramla av.


Kalvarna som också gick hemma runt vallarna, var ju också lekkamrater och dom kom springande när jag kom dit och klappade dem. Dom tyckte om när jag hade en grankvist som jag sopade bort knott, mygg och bromsar, för insekterna var en riktig plåga för dem. Några hade en liten koskälla om halsen så att vi skulle veta var dom höll hus, om vi måste hämta dem på eftermiddan.


I slutet av juli kom ägarna till vallarna upp, för då var det dags att slå av gräset på det som var inhägnat. Även pappa hjälpte till med att slå och hässja höet, och efter bara nån vecka var det torrt så det kunde bäras in i ladorna. På hösten när det började bli svamp i markerna så kunde korna driva iväg långt bort från vallen, i jakt efter sopp. Det kunde hända att korna blev borta på kvällen så att man fick ut och leta efter dem, för annars hade dom blivit ute på natten. Ett ställe där dom kunde bli kvar, var en dalgång som gick upp mot baksidan på Gråsidan, mitt emot Björnvålen tre kilometer från vallen. Där är det bördigt med mycket gräs och svamp och där växer det hägg, rönn och örter av all slag. Det stället har fått namnet “båset”. Jag började med att plocka svamp runt omkring vallen och lade på båsen, och det gjorde att våra kor alltid kom hem i vanlig tid.


Uppe på vinden i turiststugan hittade jag en gammal trattgrammofon som jag tog ner. Den stora tratten var i delar och fjädern var trasig. Där fanns också några “stenkakor”(78 varvs grammofonskivor), och de flesta var spruckna. Vi satte ihop tratten och lade på en skiva, sen satte vi ett finger på mitten och snurrade skivan och då blev det musik. Det var blandat opera, sång och dragspelsmusik och för varje spricka hördes ett knäpp. Jag minns särskilt en skiva där Jussi Björling sjöng: “Nu är jag pank och fågelfri men tänker dock ej klaga”.


Jag och Astrid


Bäcken som rinner på myren nedanför Nysätern, heter Vasslan. Första gången som jag fiskade där, fick jag följa Johan i Stafsvallen. Johan på Stafs var ogift och han var en stor och godmodig karl. Han tog med mig dit ner och visade mig var och hur jag skulle gå, och det var två kilometer att gå på en liten stig ner till bäcken. När vi kom ner till myren som vi skulle gå över var det gungfly, marken gungade under våra fötter. Där hade man lagt ner av de små tallarna som stod glest på myren, och det gällde att försöka hitta dem i vattnet och balansera så att vi inte halkade av, och utan Johans hjälp skulle jag aldrig ha hittat vägen. Vasslan rinner efter myren en lång bit där det är lugnvatten och svårt att komma intill bäcken. Vi kom fram till bäcken där det började bli strömmande vatten ner mot Råndalen, och där var bästa stället för att meta bäcköring. Jag fick flera fina öringar under tiden som Johan var längre upp för att lägga ut några bäcknät.


Varje sommar som jag var i Nysätern sprang jag dit och fiskade, och jag hade alltid fisk med mig hem. Mamma stekte fisken i en stekpanna över elden med smör och gräslök, och sen åt vi den med kokt potatis. Det var mycket gott. På sensommaren kunde jag vara kvar vid bäcken tills det började skymma, och när jag inte längre kunde se metreven så var det dags att gå upp till vallen. En sådan gång fick jag höra att det visslade som björnar brukade göra, uppe i skogen ovanför mig. Jag visste inte vad jag skulle tro, men jag tänkte att det var nog ingen björn. När jag gick hemåt så hade ljudet tystnat så jag funderade inte mer på det. När jag kom in i stugan hade pappa kommit, så jag frågade honom om det var han som hade visslat. Jo det var det sade han, jag tyckte att det var dags för dig att gå hem när det hade blivit så mörkt.

En annan gång när jag också blev kvar tills det mörknade, blev jag mycket skrämd. När jag hade lämnat myren bakom mig och kommit in i granskogen så var det ännu mörkare. Plötsligt skrek det till vid mina fötter, jag blev alldeles iskall och det gick kalla kårar över ryggen. Skriket fortsatte och for runt huvudet med en himla fart, runt mina fötter for det flera vita saker som också skrek. Då äntligen förstod jag att jag hade råkat på en kull ripor, och riphönan ville ju försvara alla sina ungar. Jag var ofta ensam i skogarna runtom Nysätern, men det här var enda gången som jag kan säga att jag var lite skräckslagen.


Foto: Marika P. Kaspergård och Ivar Amundsson

Text: Ivar Amundsson

HEDEINFO

BRÄNNA DESIGN, EVENT & KONSULT

redaktion.hedeinfo@gmail.com

070-73 79 740

Olivia Söderlund

Långå Bränna 451, 840 93 Hede

  • Instagram
  • Facebook Social Ikon

INNEHAR F-SKATT

BANKGIRO: 5414-1650

Gratis skiss på din hemsida? Testa Weblify.se