Mina barndoms somrar i Nysätern - Del 5

Inne i fjället, 5 km från Nysätern, finns en dalgång som heter Sododalen efter bäcken som heter Sodan. Det är som en oas mitt i fjället med bäcken och stora ytor med gräs och enbuskar. Vattnet i bäcken var alldeles klart och så kallt att det var svårt att dricka en hel mugg i ett svep. På den tiden gick det hästar och betade där på somrarna. Det kunde vara mellan tio och tjugo hästar, som var från Hedeviken och Ransjö. Sylvia och Ingrid gick ofta dit för att rida på dem, fastän mamma hade sagt ifrån. Hon var väl mest rädd för att det skulle hända dem något, och hon hade väl rätt med tanke på hur långt det var ner till byn och läkare. Jag följde också med dem några gånger, men jag red aldrig där.


När vi kom dit så kom hästarna i full galopp fram till oss, för dom blev väl glada när det kom människor. De finns en liten grund tjärn upp mot en topp som heter Korpflyet, och genom den red de med alla hästar efter sig så vattnet stänkte. En gång när dom hade varit där och hade kommit tillbaka hem, så fick dom se att en häst hade följt efter dem. Det var bara att sätta en grimma på honom och gå tillbaka till de andra hästarna, så det blev en extra mil att gå för dem.


Jag minns en försommar när vi gick dit upp. Det var min familj och några familjer från byn som var uppe på besök. När vi kom ner till bäcken fick vi se att det låg grus och stenar uppe på gräsytorna. Då hade snösmältningen varit så häftig att bäcken hade skurit nya fåror. Det var stora mängder vatten som rann ner i dalgången när all snö smälte på fjällsidorna. Vi tyckte allihopa att det var synd att en så fin plats hade förstörts, men idag syns det inget av den förödelsen. Nu har det byggts en raststuga där för de vandrare som kommer dit.


Sommaren 1946 kom Karin Bäck som bukulla till Bäcksvallen. Hon hade med sig en flicka som hette Anikki, som kom till Bäcks från Finland undan kriget. Hon var två år äldre än mig, och vi kom att bli de bästa lekkamrater och hade mycket roligt ihop. Hon kunde inte tala svenska, men vad jag minns så fanns det inga svårigheter att förstå varandra. På senare tid säger hon att det var jag som lärde henne svenska (härjedalska?)


Jag, Anita, Anikki, Sylvia

Anita i Stafs var ju så mycket yngre än oss, så hon kunde inte hänga med på alla våra äventyr. Hon var med oss hon också, som den gången när vi kom på att vi skulle sätta upp brevlådor. Vi tog små pappkartonger och satte på en käpp vid varje vall. Sen sprang vi in och skrev någonting. Jag vet inte allt vad vi författade för vi var knappt skrivkunniga. Jag vek ihop lappen och skrev adressen utanpå och brevbärare var vi själva. Så höll vi på några dar och sen föll det projektet i glömska.


Nere på vallen fanns det en vattenpöl som var nån meter stor och 20 cm. djup. På våren fanns det grodyngel i den som vi försökte fånga, och om vi lyckades hade vi in dem i en glasburk med vatten, sen släppte vi tillbaka dem i pölen. Det fanns en skottkärra av trä på vår vall som Anikki och jag körde ner till vattengropen, och lade den i vattnet med några stenar under. Vi samlade snören som vi knöt ihop till flera meter och lindade kring hjulaxeln. En av oss satte sig i skottkärran och den andre tog snöret och sprang iväg. När hjulet snurrade i vattnet blev det en vattenkaskad på flera meter upp i luften, och den som satt i kärran blev sjöblöt. Sen bytte vi plats så vi var lika blöta bägge två. Anikki kallade den för vår ubåt.


På granstammar kunde vi hitta vårt tuggummi. Det var en kåda som såg ut som en liten gul kula och som vi därför kallade för gulknopp. Den var lite hård men när den varit i munnen en liten stund så började den att mjukna, och då gick det att tugga den. I början smakade den kåda men sen blev det en frisk smak i munnen. När vi hade tuggat nån timme så ändrades färgen från ljust gul till mörkt lila och konsistensen blev grynig, och då spottade vi ut det. Även de vuxna tuggade på ”gulknopp” när dom hittade den i skogen.


Jag minns att det kunde bli fruktansvärda åskväder där uppe. En gång blev det mörka moln runt om hela horisonten och korna kom hem med en väldig fart. Sen började det åska något så fruktansvärt så fönsterrutorna skallrade och jag kröp in under sängen. Det haglade så det dånade på taket och det kom hagel ner i skorstenen som studsade över golvet och in i sängkammaren. Och då var haglen, som var två cm, så sotiga så hela golvet var svart.


I turiststugan bodde då ett medelålders par, och hans fru kom in till oss och berättade att han hade gått till skogs för att plocka svamp, och hon var nervös för hur det skulle gå för honom.

Efter en stund, fick vi se honom komma springande uppför vallen med svamppåsen över huvudet, iklädd shorts och kortärmad skjorta. Han blev alldeles rödslagen över hela kroppen och hade ont i flera dar efteråt. När det hela var över låg det över en dm hagel på marken och nästan allt björklöv var nerslaget, och det låg drivor kvar på marken i flera dar.

Förnödenheter som skulle upp till oss klövjades med hästar. Det var stora nätkorgar av trä som hängdes, en på varje sida av hästen. När det bufördes på våren och hem på hösten, så var det bra att hästarna fick bära allt gods, och det var mycket ost, smör och messmör som skulle ner till byn. Nere vid Kölvallen lastades det över på en hästtrilla, för sen var det lite bättre väg ner till byn.

Emil Olsson, Alfred Mattsson, Lennart Grinde och en traktorförare från Sveg. 1950

I februari 1948 kom det så mycket snö så att Råndalen blev isolerad. Det kördes in förnödenheter med helikopter för att byborna skulle överleva. Följden blev att man började att planera för en bilväg till Hede. Sommaren 1949 började man att staka ut för en vägsträckning. Till Nysätern kom två bröder Bromée från Klövsjö. De hade en svart halvstor hund med sig. Hunden hade en sele på sig. Vid den var det fäst en släpa som han drog stakkäppar på. Till sin hjälp hade de min pappa och Helmer, från Stafsvallen. Broméepojkarna låg i turiststugan några nätter. Det gjordes två stakningar, en nedanför Nysätern och en stakning där vägen går idag.


När jag kom hem på hösten var det mycket roligt att få träffa alla kamrater igen. Dom flesta hade varit i fäbodarna, men en del som inte hade kor var hemma i byn. Jag tror i alla fall att vi som fick vara i fäbodarna hade roligare än dom som var hemma.


Foto: Katarina Dahlin, Ivar Amundsson, Norrskog.se och Staffan Grinde

Text: Ivar Amundsson

HEDEINFO

BRÄNNA DESIGN, EVENT & KONSULT

redaktion.hedeinfo@gmail.com

070-73 79 740

Olivia Söderlund

Långå Bränna 451, 840 93 Hede

  • Instagram
  • Facebook Social Ikon

INNEHAR F-SKATT

BANKGIRO: 5414-1650

Gratis skiss på din hemsida? Testa Weblify.se