Skriven av Joel Arnesson 10 maj 2018
Vet inte riktigt vad jag vill uppnå med mitt "äventyrande" eller med livet för den delen. Någon form av sinnesro antar jag. Att jag levt efter mina egna värderingar och inte vad som förväntas av mig. En del kan tycka att jag slösar tid med denna livsstil och istället borde satsa på en karriär eller studera. Vilket är riktigt men om man inte har en klar målbild vad man vill åstadkomma med sina studier är det ju rätt poänglöst i mitt tycke. Det spelar ingen roll hur många hästkrafter du har i båten om du inte vet vart hamnen ligger. Med det sagt är ju frågan: om jag inte vet vad jag vill hur tar jag reda på det?
En tuff men väldigt viktig fråga med ett väldigt simpelt svar. Du hittar dig själv genom att göra det du tycker om och omge dig själv med rätt personer. De flesta av oss är rädd för att testa nya saker av rädslan att misslyckas. Att se svag ut inför andra och skämma ut oss. I vårat samhälle anses misslyckanden och motgångar som något negativt när det i själva verket är svårigheterna som tar oss till nästa nivå! Tycker att gymmet är en fantastisk metafor för detta "om du inte utmanar kroppen kommer den inte att utvecklas" Det är inte förrän jag bränner mig på spisplattan som jag förstår varför det är en dum idé oavsett hur många gånger jag blir tillsagd. Det är inte förrän jag åker fast för snatteri som jag förstår varför det är en dålig väg att gå i livet. Misslyckanden är erfarenheter, en kompass som pekar på ens brister, den svaga länken i kedjan.
Jag har en hel del brister: Jag är värdelös på bollsporter i alla dess former, kan inte förhandla, åker många gånger runt med stökig bil, har en hemsk sångröst, är under inga som helst omständigheter händig, fungerar inte utan 9 timmars sömn och är den sämsta dansaren norr om ekvatorn. Jag har även en del kvalitéer: Jag är kreativ, omhändertagande, bra lagspelare, har en god arbetsmoral, en stadig fotograf, charmig, ser bra ut, trevlig, en stark och kapabel fysik, pålitlig och rätt störd i huvudet (på ett bra sätt). Ingen av dessa egenskaper, goda som dåliga är medfödda utan inlärda!
Att jag är en dålig fotbollspelare är för att jag inte har intresse för sporten. Inte för att jag är för lång. Att jag kan ha stökig bil beror inte på tidsbrist utan för att jag valt att prioritera annat. Att jag lever men en stark fysik är för att jag klivit upp och tränat den varje morgon. Inte på grund av genetiska förutsättningar. Men även om jag uppnått en del saker i mitt liv och har kommit en lång väg går jag inte runt och skryter om mina små framgångar. Jag drivs inte av omvärldens applåder eller uppmärksamhet. Då den aldrig fanns där för mig i min mörkare del av livet. Jag går häller inte och gräver ner mig i skam för att jag är dålig på motorer eller har en kass takt känsla. Samhället kommer ändå ha sin uppfattning om vad du är och inte är men jag är själv ansvarig vems åsikter och "sanning" jag accepterar.
I våran by vill vi gärna framstå som felfria och osårbara. En fasad vi bygger upp för att dölja vår osäkerhet och skydda vårat ego. Vilket får oss att tro att vi är ensamma om motgångar och misstag. Jag har begått en hel del misstag och dåliga handlingar baserat på rädslor, brist på självrespekt osv. Jag skäms inte över det och ångrar ingenting då jag formats av alla prövningar och lärt mig av mina snedsteg. När jag faller väljer jag att falla framlänges, varje steg bakåt har följts upp med tre framåt. Varje gång jag brottats med ett mål eller går igenom en tuff period ser jag det som ett tillfälle att växa snarare en chans att sjukskriva mig. Livet är en tävling men inte mot omvärlden utan mot dig själv, mot din lata och patetiska personlighet. Vi är ju alla unika varför i helvete slösa bort det för vara "normal"?