I början av 1950-talet blev det väg mellan Råndalen och Hede och bussturerna började gå där. Före det gick bussen mellan Råndalen och Linsell. Det var min far Hjalmar Thunell som körde den från 40-talet tills vägen blev mellan Råndalen-Hede. På den tiden var det skogsarbetskojor efter hela vägsträckan. Min mamma Anna hade skrivit upp namnen på kojorna, det var från Linsell räknat Rötänget, Valmbron, Fallkojan, Krokkojan eller Kroken. Nya Dalsland, Tjyvskyttekoja, Värmlamdskojan, Nybokojan, Svartsillret, Thunellskojan, Tumstugan, Flokojan, Brokojan., Mosättskojan, Valmosen och Råndalen.
I Flokojan bodde Hulda Skog och hon beställde matvaror från Lindblads i Linsell och på notan skrev hon: Var god sänd det med Hjalmar Thunell. Hon tyckte nog det var rätt. Hon sa en gång till pappa Hjalmar: Det det var så mörkt i bua så jag såg inte hur mycket klockan var förrän jä vakna" ja, det var ômse historier.
Många midsomrar var vi i min familj med pappas bror Adolf och fru Britta och deras 2 pojkar, Ove och jan i fallkojan och fiskade. Det jag minns mest är att det var så mycket mygg, men fisk blev det. På sommaren när pappa åkte tom tillbaka från Råndalen stannade han och fiskade. Han hade sina favoritställen så då blev man bortskämd med ädelfisk.
Vintrar med mycket snö var det inte så roligt att köra. Snöröjningsredskapen var inte så bra då. När det var mycket snö blev det nästan bara en ränna att åka i. Det tog många timmar att ta sig fram och tillbaka. Bussturen gick 3 dagar i veckan, måndag, onsdag och fredag. Busslinjen Hede-Sveg körde Hjalmar Persson som var gift med pappas syster Alfild. De dagar pappa körde Råndalsturen möttes de i Linsell morgon och eftermiddag för att hämta och lämna gods och passagerare.
En dag kom en dam och bad pappa att ta med en kalv åt henne från Linsell. Pappa nekade och sa att det var för kallt att ha den på flaket. Damen tyckte då att Hjalmar kunde ta den inne i bussen. Det gick ju inte heller för alla passagerare. Men hon var envis. På eftermiddagen när han kom tillbaka stod hon och väntade men han hade ingen kalv med sig. Då fick han till svar: Men du är då en riktig såskopp.
Jag och min kompis Aina Persson numera Wallin, brevväxlade och pappa var brevbärare. Billigt blev det utan porto. Aina berättade att en gång när min pappa körde fast med bussen så gick han till en koja där Ainas pappas häst fanns och drog lös bussen. Då skulle pappa ha sagt: Den hästen var starkare än en traktor.
Det är säkert många episoder som hänt efter sträckan Råndalen-Linsell under dessa år som inte jag kommer ihåg. Tror det var 1963 som pappa sålde åkeriet till John Thunell. Januari 1964 körde John flyttlasset åt mig och min familj till Lindesberg och då var hans fru Gudrun med. Har nu bott här i 52 år och trivdes från första dagen. Är ofta upp till Härjedalen och när jag åker dit säger jag att jag åker hem. Kära hälsningar till hela släkten och alla vänner!
Foto och text: Ingrid Thunell