Göteborg i December 2020
Här kommer nu min berättelse om mina anknytning till Hede som jag känner att jag behöver berätta, allt medans tid finnes och för dem som ev är nyfikna.
Jag kom till Hede för 59 år sedan som 5 månaders bebis efter att min mamma förolyckades i en trafikolycka på sin arbetsplats i Stockholm där hon då bodde sedan en tid, jag hamnade då hos släkten och blev fosterhemsplacerad där. Som placerat fosterbarn så är det en annorlunda verklighet.
Så jag ska skriva om hur det är att växa upp som fosterbarn i detta brukslandskap där ursprung är så viktigt och banar väg för dig framåt. För har du inte människor runt dig som ser till dina rättigheter så kan livet ses lite som en uppförsbacke. Man får inget gratis utan man ska läsa sig att jobba, som fosterbarn.
I den uppkomna bouppteckningen efter min mor fanns en del av värde, gård, skog och mark, tre avstyckade tomter vid Sonfjället och en fäbod så det tillsattes en Överförmyndare, som jag med min barnpension skulle betal en del i arvode till, och Gode man, så när jag var 13 år så föll arvet ut. Jag ansågs inte behöva något att det som fanns utan allt gick till en släkting och det godkändes av de som var tillsatta att se till att allt gick rätt till. När en förälder går bort så får barnet en barnpension och när jag var 19 år så tog jag den sparade pensionen och köpte Hedbergs Västibyn, huset skulle flyttas in på tomten då det stod bara en och en halv meter med husgaveln från riksväg 84 så en ansökan gått in till Östersund och Byggnadsnämnden där som inte gillad idén utan föreslog att timmerhuset som stått sedan 1843 skulle eldas upp och en ny timmerstomme skulle inköpas från Sonfjällsstugan, föreslog de. Detta nådde Erik Perssons öron ( TACK Erik där uppe!) som författade en skrivelse in till nämnden som "tog" och ansökan gick tillslut igenom, naturligtvis blev det just den vintern när vi skulle flytta och bygga upp huset den mest snörika vintern på decennier. Wageniusbygg och Börje Andersson var behjälpliga och allt ordnade sig.
Detta projekt lyckades trots allt, och två nya Hedebor i form av barn blev det under en tid här, när vi väntade vårt tredje barn så ville fadern till dessa åka bort på praktik och sedan ligga ute på jobb på veckorna, att bo och verkar här och inte ha någon avlastning ja det blev lite väl tufft så då packade vi ihop hemmet och hamnade på Västkusten.
Ni bor jag sedan 22 år tillbaka i Göteborg och när Covid och dess härjningar är slut så ska jag försök ta mig härifrån.
Vi är lite som Myskoxarna i Härjedalen, få till antalet men vi finns, även där. Vi har mera otur än andra och vår existens kan vara en tillgång för andra, inte minst ryktesvägen så är det "lätt" att prata om den redan står lite utanför och inte har samma förutsättningar eller stöd ja vi kan "användas" till mycket. Jag får höra rykten om min existens som inte stämmer och ofta höra hur jag jämförs med andra som inte varit fosterhemsplacerade att det på något vis skulle vara mitt fel att det ser ut som det gör.
Sedan några år tillbaka är jag en av initiativtagarna till att stärka upp placerande barns rättigheter idag och att stat och kommun ska avkrävas lite mera ansvar gällande placering av barn för det visar sig att för oss har ingen direkt ansvar, mer än oss själv och för många av oss har det gått riktigt illa. Denna verksamhet är aningen ljusskygg då det mest omfattas av sekretess.
Det finns dagar när jag också tänker - vad kunde jag inte ha blivit med samma föreutsättningar som de flesta andra i Härjedalen.
Text och bild: Monica Kvarnström,
Göteborg