Skriven av Sara Karlin 19 januari 2018
Bilden har ingenting med texten att göra.
Jag blir så ledsen, arg och besviken när jag läser alla skriverier om äldrevården i kvällstidningarna. Allvarligt Sverige, är vi inte bättre än såhär? När man inte hittar intimsalvan så tar man tandkräm istället, och dessutom skämtsamt berättar inför kollegor att man fått en gammal kvinna att kvida av smärta pga behandlingen. När en dement människa irriterar, så trycker vi upp avföring i ansiktet som straff för att personen är sjuk! En äldre man utan tänder får inte hackad eller mixad mat, blir undernärd, och sen, när en kvinna som jobbar extra ger honom fil och mannen äter 2 liter direkt pågrund av hungern så har vi mage att ställa kvinnan till svars och ge henne mindre arbete. För vadå? Att hon räddade hans liv?
Jag blir vansinnig när jag hör uttrycket - "vågade inte berätta för rädslan att bli av med jobbet" Att den formuleringen ens framkommit är en sak att bli förbannad över men också av tanken på hur dessa människor kan sova om nätterna! Det här landet skulle må gott av att kasta alla skygglappar och riva alla fasader! Vi vuxna människor måste kunna acceptera att allt är skit ibland och dra lärdom av det i stället för att lägga ännu ett lock på. Alla dessa "lock" kommer bli vår död och ingen död av det finare slaget vill jag lova. Vi fördömmer alla dom som sitter med makten att bestämma men glöm inte att det är vi, varje enskild individ, som måste ta ansvaret att ge dom som "sitter i kostymen" informationen. Att vi gnäller sinsemellen leder ingenvart och telepati fungerar tyvärr fortfarande inte.
Vår äldre generation idag är ingenting ens i närheten av vad den kommer att bli. Äldre idag har slitit hela sitt liv utan varken "fet lön", betald semester eller tekniska hjälpmedel. Dom har lärt sig att inte vara till besvär, att inte be någon om någonting, att klara sig själva. Den dagen dom inte klarar sig själva är det därför vårt ansvar att hjälpa dessa människor att lära sig att ta emot hjälpen som finns utan att få allt för dåligt samvete av det. Ingen vill bli äldre. Alla blir vi äldre. Å slutligen till denna tid som aldrig räcker till! Hur lång tid tar det att ge någon en kram? En stöttande klapp på axeln? Ett leende? Hur mycket betyder det för dig när du får något av detta? Att det finns lite tid är en sak, men hur vi väljer att spendera den, ja det är en annan...
Vart tog vår fina empati vägen?