Denna historia om Erik Jonsson, ”Knektgården” Hedeviken skriven av signaturen Kaspersson
Tedern.
På öfre våningen å gästgivaregården i Hedeviken sutto en tidig majmorgon i slutet av 1880 talet en postmästare, en kronofogde och en präst, spelandes kort och pokulerade, såsom de förrästen hade gjort hela natten. Men när nu solen bligade in genom fönstret, höllo de på att dåsa af och fundera på att ändtligen gå till hvila, då de talgögda blickade ut och till synnerliga öferraskning fingo se värden själf, Erik Jonsson, likasom smygande komma in på gården, bärande bössa i hand och en stor tjädertupp öfer skuldran. Kronofogden i synnerhet var medsamma fullt vaken och gjorde sina kamrater uppmärksamma på, att de noga skulle se efter, hvar den lufvern gömde sitt byte. Och det blef en mycket enkel sak. Erik Jonsson gick blott ned i källaren för en liten stund, kom sedan ut med bara bössan, som han tog med sig och kilade in i köksstugan ute på gården.
När herrarna detta sågo blefvo de ganska glada, gjorde de sig strax i ordning och trefvade högtidligtned för trappn, ut och bort till källaren, der de ämbetsmannamässigt inträdde, vissa om att göra ett säkert om ej så stort kap. Men huru de sökte och vände upp och ned på en hel del saker, och fastän prästen, som släpade ena rockskörtet öfver en filbunke, citerade löftet: ”den som söker han finner”, så påträffade de ej så mycket som en fjäder.
Ute i solskenet igen, synbarligen snopna och förlägna, rådplägade de en stund och kommo därpå tågande till köksstugan och till värden, som just höll på att koka sitt morgonkaffe.
”Nåå, hvar har gästgifvarn gömt tjädern?” sporde kronofogden morskt.
”Ne vå tufveln, ha dö borte nå´n teder?” undrade Jonsson med af förvåning uppspärrade ögon.
”Gör sig inte oskyldig nu”, förklarade den förre, ”ty vi ha alla tre nyss sett gästgifvaren komma hem med en tjäder, och som det är lite opassande tid för sådan jakt måste jag gripa in med hårdhandskarne- det hjälper inte, fram med fågeln”!
”Neggu, je ha föll inga von i di”, svarade Jonsson småskrattande, ” för je då itt sjitt nå´n teder no itt; men när man ä oppe å syp å pokulere, som dö, så hännine no sagt att man sjir ömse delan å myjje tokedan som ittnå te.
Ja, Jonsson höll rentaf ett litet tal för dem, och huru det var började de nästan tro, att han hade rätt och vände skamsna tillbaka upp till sitt rum.
När de emellertid snart hade rest, gick Jonsson ned i källaren och tog sin teder, den han helt enkelt hade gömt i ”pelkätten” (potatisen). Sedan lät han laga till en den läckraste stek med pela och sås och gjorde sig ett godt kalas. Och om han därtill äfven tog sig en ”syp”, så var det likvisst ej mer af det slaget än att han fullt väl visste hvart tedern tog vägen.
KASPARSSON.
Ordagrant återgiven berättelse om min morfars far.
Sune Halvarsson