Då jag läste med stor glädje på Hedeinfo att en klass i Hede hade bjudit på en julkonsert med julsång och flöjtspel 2013. Då vandrade tankarna naturligtvis omedelbart till Härjedalens gamla och unika Härjedalsflöjt, i folkmun kallad ”Härjedalspipan”. Det ryser i skinnet när jag tänker på om barnen hade framfört sin konsert med äkta Härjedalspipor! De flesta Hedebor och Härjedalingar känner nog inte till att en sådan flöjt finns, som har en så fantastisk tradition i Härjedalen. Kunde man inte återuppliva detta härliga instrument som vi är ensamma om i hela landet genom att några barn lär sig spela ”pipan”? Det är en tradition och kultur som är så väl värt att bevara för kommande generationer. Skolan vore den perfekta startpunkten!
Härjedalspipan är gammal tradition, den härstammar från vårt landskap och är enastående i hela Sverige. Vi vet att man i Skandinavien redan i forntid framställde flöjter av ben, av en typ som ganska väl överensstämmer med senare spelpipor. Förmodligen har spelpipan utvecklats ur dessa tidiga blåsinstrument.
Spelpipan har sitt upphov och sin funktion i fäbodmiljön. Som ett bevis för detta står det faktum att spelpipan längst levat kvar i de regioner som längst behållit fäboddriften. Dalarnas motsvarighet, spilåpipan, är av en annan konstruktion – Dalapipan har en konisk borrning medan Härjedalspipan är rakborrad. Fingerhålens antal på spilåpipan är oftast sju, medan Härjedalspipan har sex. Båda instrumenten företräder den äldre tonalitet där vissa toner i skalan är ”svävande”. Lyssnare som inte är vana vid denna form av tonalitet upplever spelpipemusiken som exotisk.
Härjedalspipan påminner för den oinvigde om en extremt snygg blockflöjt. Enligt spelmän är klangen mjuk och lite väsig och det krävs betydligt mer luft för Härjadalspipan än för den timida blockflöjten. Härjedalspipan är av gammal folkmusiktyp och har en skala som inte är tempererad, d.v.s. där tonerna ligger med ett exakt mellanrum.
Olof Jönsson, ”Ol´Jansa”, bodde på gården ”Svens” i Överberg, där han bedrev jordbruk i hela sitt liv och gårdens storlek var tillräcklig för familjens försörjning. Förutom spelpipa spelade han också fiol, liksom brodern Jonas, och i ungdomen spelade bröderna tillsammans på danser runtom i bygden. Pipmästaren Jonas var en god spelman, men det var främst hans bror Olof som gjorde sig känd som spelvirituos på instrumentet. Olof bar alltid sin pipa med sig och kunde ta fram den att dra en trudelutt på posten eller rälsbussen för den som ville höra på.
Vid tre tillfällen gjordes inspelningar med Olof Jönsson, den första redan 1935 av Landsmålarkivet i Uppsala. 1947 medverkade han tillsammans med spelmannen Fritjof Mesch i ett radioprogram. Den tredje inspelningen, också ett radioprogram, gjordes 1951. Höjdpunkten var dock när gamle kungen Gustav VI Adolf besökte Sveg 1952 och Olof ombads spela en visa för honom. Olofs liv fick tyvärr ett tragiskt slut. I en vårvinterstorm 1953 fattade hans stuga eld och han brann inne.
Jonas Jönsson, eller ”Jonas i Basen”, som han oftare kallades är den mest kända tillverkaren av Härjedalspipan tidigare. Hans gård var mindre än den brodern brukade och för familjens försörjning var han tvungen att arbeta med annat vid sidan av jordbruket. Här kom hans hantverkskunnande väl till pass och hans skicklighet som timmerman är vida omtalad. Det sägs att han hade absolut gehör, någon stämapparat hade han i vilket fall inte. Han snickrade också möbler och var över huvudtaget med den tidens mått en tekniskt kunnig person. Förutom spelpiporna han svarvade i sin verkstad, byggde han ett flertal fioler. Bröderna Jönsson är borta sedan länge, men deras musik och hantverk finns bevarat. Genom nyinspelningar av bl.a. Olofs låtar har musiken spridits över hela världen och Härjedalspipan har även spridits till USA och Europa.
Den som vill ha en kopia av min lilla 12-sidiga folder för att kunna läsa hela historien och traditionen bakom Härjedalspipan kan få en gratis kopia av mig.
Text och foto: Horst Kuehne