Skriven av Sara Karlin 26 mars 2019
Hösten 2014 blev min stora dröm sann. Jag fick då, efter många års tjatande på föregående ägare, tillsammans med min man, köpa vårt drömhus i Hede. Många ruskade på huvudet och tyckte att vi var galna som tog oss an ett hus och en tomt som kommer att innebära så mycket jobb och pengar, men det kunde vi inte bry oss mindre om än vad vi gjorde. Vi tyckte mest att det var konstigt att folk omkring suckade för vår skull. Det är ju inte dom som ska göra slitet.
Det sägs även att det spökar i huset. Jag har pratat med många som har bott här som upplevt både det ena och det tredje. Själva har vi varit med om att dammsugaren slår på utav sig själv då och då och en natt när jag inte kunde sova hörde jag hur det slog i ytterdörren, som var låst, och att någon sedan tog tre knarrande steg uppför trappan. Man får tro och tycka vad man vill, men ingen har dött av osynligt sällskap, och jag, jag tycker bara att det är spännande!
En person med insyn i ”spökerier” talade om för mig att hon såg en dam i huset. Damen hälsade att hon tyckte att det var roligt att en barnfamilj flyttat in men att hon var missnöjd med oordningen i de båda matkällarna. Matkällarna har under många år använts som förråd och kommer så även att göras för vår del så jag kan förstå hennes förtvivlan när hon kanske är van att saften och sylten ska stå på hyllorna i fina rader. Vi måste försöka komma överens om det där på något sätt. Vad det gäller dammsugaren, så tackar jag bara för hjälpen…
Huset är äntligen vårt och nu ska det bli en spännande och utmanande renovering under många år framöver, troligtvis under resten av vår livstid. När huset byggdes 1940 bestod det utav två lägenheter + vind och källare. 1941 stod huset inflyttningsklart och ägarna var systrarna Ida (1887-1971) och Selma (1897-1978 Andersson som gift) Bäck. Båda systrarna var lärarinnor. Ida var femte barnet i familjen och tjänstgjorde i Råndalen, Särvsjön, Hedeviken och Hede. Kanske var hon en tid i Långå och Vemdalen också. Ida förblev ogift och var en av dem som startade Hede hembygdsförening. Idas intressen bestod av handarbete, mode, litteratur, kyrkan och missionen, hembygden och sina "barn” (före detta elever). Hon var engagerad i lärarnas förening och reste sommartid till olika delar av landet för att delta i olika kurser.
Selma var en ”sladdis” och den yngsta utav sju syskon och föddes på gården Änge. Hon tjänstgjorde i Vemdalen som nyutexaminerad men flyttade till Flärke i Ångermanland, där hon stannade i över 20 år. Efter giftermålet med värmlänningen Gustav Andersson den 12 juni 1943, flyttade hon till Hede igen och vikarierade både i Hede och Hedeviken innan hon 1949 började i Svegs skoldistrikt där hon stannade till sin pensionering 1957. Då hade Selma varit änka i tre år. Gustav 1895-1954 hade snickeriverkstad vid Lunån på norrsidan. Han bodde troligtvis till en början i en stuga på norrsidan som han sedan sålde till Hilding Göransson med familj. Under Selmas tid i Flärke hyrdes vardagsrummet i hennes lägenhet ut under krigsåren bl.a. till militära befäl.
Efter att Selma fått tjänst i Härjedalen blev hela lägenheten på Gärde Selma och Gustavs gemensamma hem. Selma var borta under veckorna men åkte hem över helger och lov. Ida såg till huset och hjälpte Gustav i hushållet. Gustav tillverkade inredning, möbler och beställningar av fönster och dylikt. Gustav jobbade och lärde snickaryrket hos kända Erikssons i Taserud. Han kom till Hede i början av 1940-talet och var en tid kompanjon med Karl Hansson, men fortsatte sedan ensam att driva Hede snickerifabrik som han hade fram till sin död. Gustav drabbades av en cancertumör som opererades bort. Tyvärr dog han bara några dagar senare. Fortsättning följer ....