Hedeinfo

BRÄNNA DESIGN, EVENT & KONSULT

redaktion.hedeinfo@gmail.com

070-73 79 740

Olivia Söderlund

Långå Bränna 451, 840 93 Hede

  • Instagram
  • Facebook Social Ikon

INNEHAR F-SKATT

BANKGIRO: 5414-1650

Gratis skiss på din hemsida? Testa Weblify.se

Hjärtat fullt av stygn …

Uppdaterad: 8 mar 2019


Skriven av Sara Karlin 28 maj 2014


Den 24 januari för 21 år sedan avled min bästa vän Elin, någon månad innan hennes 11 årsdag, i cancer.

Vi var klasskamrater men hon flyttade från Hede. Vi höll kontakten genom att brevväxla, skicka bokmärken till varandra och prata i telefon. När hon hade en "bättre period" kom hon och hälsade på mig. Vi smög upp på brorsans rum när han inte var hemma. Satte igång en LP skiva och dansade och fnittrade som galningar till låten You're in the army now med STATUS QUO. Vi kände oss modiga på nått sätt där vi skuttade omkring och när som helst kunde bli avslöjade av en testosteronstinn storebror om han kom hem.

Efter det blev hon sämre... för att sen bli bättre igen. Nästa gång vi möttes var i omklädningsrummet efter en skidtävling vi båda varit med på i Åsarna om jag inte minns fel. "Nu ska här tas igen massa skratt och uteblivet tjejsnack i bastun" tänkte jag. När hon tog av sig mössan såg jag bara ett litet kalt huvud. Vart hade det blonda håret som matchade de blå ögonen tagit vägen?

Den nästan genomskinliga personen som stod framför mig fortsatte trevande att klä av sig. När jag såg hennes späda överkropp stängde jag av. Vad fan menades med det här!? Vart var min Elin? Personen framför var ju täckt av ärr uppifrån och ned. Min Elin hade inga sådana fruktansvärda ärr, hur skulle hon kunna ha det, hon var ju bara 9 år!! Jag bär ändå med mig många ljusa minnen från den dagen i bastun, fast jag minns även väldigt tydligt vad jag tänkte "Vem det än är som har gjort det här ska få fan!"

Vi brevväxlade under hennes tid på sjukhuset i Umeå men mot slutet fick jag beskedet att hon var alldeles för svag för att orka skriva. Att som 10-åring förstå att en annan 10-åring helt enkelt inte orkar skriva under flera dagar i sträck var väldigt svårt att förstå. Morgonen jag fick veta att Elin hade gått bort sitter som en blodigel i mitt minne. Jag minns allt från hela den dagen! Jag skrev en dikt som någon läste upp på hennes begravning. Jag minns ingenting av vad jag skrev då. Mina sista ord är utsuddade och vill inte komma tillbaka.

Det tog mig över 10 år innan jag orkade åka till hennes grav, och jag har inte varit där sen dess ... Att acceptera att hon är borta i tanken är en sak men att se hennes grav en helt annan.  blir alla tankar verkliga, alldeles för verkliga!Jag tänker fortfarande på henne ofta. Så kommer det alltid att vara. Mitt hjärta är fullt av stygn. De första 3 åren efter hennes bortgång kände jag inte riktigt någonting. Hamnade i chock. Men efter det har jag tänkt på henne i stort sett varje dag under 18 års tid.

Vid alla stora händelser i mitt liv har jag velat ringa henne och berätta. När jag skulle börja gymnasiet undrade jag mycket över vad hon hade valt för inriktning i livet. Hade vi fortfarande hållit ihop? Kanske hamnat på samma skola och kokat nudlar i samma kokvrå. Studenten är också ett sådant minne jag hade velat dela. Den där känslan av "Nu börjar livet!". Frihetskänslan när man tog körkort och hela grejen med att livet leker i den åldern. När jag upptäckte att jag var gravid och det största ögonblicket i livet då Alfred, så efterlängtad, kom.

Hon fattades mig under bröllopsplaneringen och trots att kyrkan var fylld av människor som jag älskar och som älskar mig på bröllopsdagen så var det något som fattades, NÅGON som fattades ... Det hela är så orättvist, och det kanske är därför det är så svårt att släppa taget. Kanske har Elins bortgång en del i det att jag alltid känner mig stressad. Sorgen över allt hon inte får uppleva kanske undermedvetet gör att jag försöker hinna leva för två?

Elin lärde mig mycket då hon var i livet, men hon har också lärt mig mycket i efterhand. Hon har lärt mig att inte nöja mig förrän jag är riktigt nöjd. Hon har lärt mig att livet är skört och måste levas fullt ut den tid man har. Vad gör det om jag gör misstag? Jag lever och har möjlighet att ställa allt tillrätta. Hon har lärt mig allt om empati och att man måste hjälpa andra för att överleva själv.

Att vi som är friska ALLTID har råd att skänka något till våra medmänniskor, vare sig det är tid eller pengar. Jag gråter ofta. Sällan för att jag är ledsen utan för att hjärtat då och då svämmar över när jag tänker på alla er som jag har omkring mig och hur lyckligt lottad jag är. Oktober är en rosa månad då cancerfonden varje år gör stora satsningar för att samla in pengar till forskning för att en dag kunna stå i ringen som segrare mot cancern. "Ingen idè att skänka pengar, det blir ju ändå så liten del av pengarna som faktiskt går till forskning" säger vissa. Gör det då det hela bättre att inte skänka något??? Om Sveriges befolkning skulle skänka 1 krona var skulle det innebära 9 666 871 kronor till livsviktig forskning!!! Det är inte VAD du skänker som är viktigt utan ATT du skänker!

När vi gifte oss ville jag så gärna ha något som symboliserade Elin och hade sett ut ett armband som jag tänkte bära. Tyvärr gick armbandet inte att få tag på till bröllopet och det är något som har tärt på mig en del. Jag har heller inte köpt armbandet efteråt. För någon kväll sedan satt jag och läste igenom gamla dagboksinlägg där jag skrivit om Elin. Jag tänkte extra mycket på henne under hela kvällen och bad om ursäkt för att jag inte ansträngde mig mer för att lyckas hitta armbandet som jag hade lovat henne.

Bestämde mig för att åter knyta kontakten med Elins föräldrar. Dagen efter, på marken under en presenning bland plankor och spån, mitt i ingenstans, hittade jag just det armbandet jag hade tänkt köpa! Hela jag fylldes av lycka. Hon finns fortfarande med mig! På vårt kontor har jag satt upp det sista bokmärket hon skickade mig och på baksidan har hon skrivit mitt namn inuti ett hjärta. Jag hoppas hon vet att hennes namn står i mitt…

Idag tillägnar jag er sången ”Var är du min vän” av Lisa Nilsson. Sköt om dig själv och andra.