Skriven av Helena Börjesdotter 23 september 2017
Läs gärna den här artikeln, den beskriver bra varför vi Härjedalingar är så stolta; lite inbundna; varför vi har en tendens att benämna "alla andra" som utbölingar; varför vi har en troligen rätt unik samhörighetskänsla och en del annat. Den visar vilket kulturarv vi alltid har varit rädda om och sparat till omvärlden. Vi har alltid varit stolta över fäderneslandet och är kanske extremt envisa med att säga: "Härjedalen är Härjedalen och inte nå jädra Jämtland, eller Sverige" och därmed ansetts dryga.
Men har man i långliga tider blivit "glömda och gömda" och lilllebrorshanterade så vill man gärna hävda sig och tala om att Härjedalen minsann inte behöver någon storebror - vem det nu än vara månde, som vill ta på sig den rollen.
Jag vet att det kanske kan vara svårt för utomstående att förstå vår starka önskan att behålla vårt land som vårt och att vi betraktar det landskapet som ett rike i sin egen rätt; att vi anser att Härjedalskan är ett språk i sig själv, med många dialekter därunder – det kan man bland annat se i hur olika samma ord stavas från den ena byn till den andra – men det är vår enda chans att hålla vår "nationskänsla” kvar. Dessutom... så är det bara så vi känner, vi kan inte hjälpa det.
Det visar också tyvärr på varför vi är så ovilliga att förändras med tiden, att vi har så svårt att ”gå man ur huse” för att ändra på något för att överleva. Vi sitter gärna där och tycker att det vi har räcker, men är ovilliga att handla när världen ”där utanför” trycker på och förändrar. Vi har till och med sådan bygdekänsla att vi slåss byarna emellan om att vara bäst och störst, konkurrera istället för att samarbeta – och det är verkligen inte till gagn för landskapet, men det är lätt att säga, men svårare att förändra.
En del ställen i Härjedalen är bättre än andra på att vara med i tiden och ta tillvara de chanser som finns att utveckla sin bygd – kanske på bekostnad av ”di gamle ting”, men dock. Det finns urkrafter i varje byggd, men ibland orkar de inte länge, utan slits ut en efter en. Utflyttningen ur landskapet är på tok för hög, ofta på grund av arbetsbrist. Vi kan heller inte erbjuda tillräckligt attraktiva förhållanden för till exempel läkare att vilja stanna kvar i bygden. Den ena affären efter den andra läggs ner och så vidare. Vem som bär den skulden är jag inte människa att bedöma, jag har bara en önskan om att det ska förändras.
Jag tror på Härjedalingarna, jag tror att vi är så pass tjuriga att vi på olika sätt kommer att ”ro båten i land” och överleva förändringarna en gång till. Denna gång från industrisamhälle till turistbygd. Vi har ju idag större möjligheter att nå ut till världen genom olika former av media; vi kan ”sälja oss” via marknadsföring i stor skala; vi har hemsidor från många byar där vi kan visa vilka vackra och intressanta bygder vi har och visa att vi Härjedalingar inte är så fåmälda och inåtvända som man skulle kunna tro. Vi är kanske bara lite ”förändringsobenägna” och vi vill ha lite tid på oss för att kunna anpassa oss till en annan och främmande värld. Hur det än är så har vi fortfarande ett landskap med dåliga kommunikationer, men jag vet att det jobbas på det och att det är starka rörelser i farten.
Nu tänker ni kanske: Ska den där människan sitta och tycka om ”vårt landskap” som har emigrerat till Hälsingland? Då svarar jag: Självklart ska jag det – jag är ju Härjedaling, kommer alltid att vara det och jag älskar mitt fädernesland lika mycket som ni som bor kvar gör och idag kan jag göra reklam för mitt land lättare via Internet. Jag kämpar också för att marknadsföra de vackra bygderna, jag försöker komma med idéer även fast jag sitter i ett rum i ett annat land. Men jag har något alldeles i närheten (ca 50 meter ifrån och synligt från min lägenhet), något som hela tiden rinner ner från er däruppe med en hälsning och styrka varje dag – Ljusnan!
Det är något som förenar oss alla, en förklaring på varför är min, men det finns nog förklaringar lika många som det finns folk i Härjedalen och i förskingringen... för: En gång Härjedaling – alltid Härjedaling!