Den 20:e dagen efter jul, det vill säga den 13 januari är julen slut i vårat land. Det är en tradition som vi har sedan 1600-talet. Knutdagen har sitt namn efter den danske hertigen Knut Lavard, som mördades den 7 januari 1131 och senare blev helgonförklarad. Hans dödsdag råkade vara dagen efter trettondagen, då julen på den tiden var slut. Men vid slutet av 1600-talet förlängdes julfirandet med en vecka, och namnet Knut flyttades fram i kalendern. I och med detta förlängdes julhelgen en vecka.
I bondepraktikan nämns även Knut, men då syftar man på den danska kungen som bar det namnet och som även han blev helgonförklarad. Han var beskyddare av de medeltida Knutsgillena. Gillen var en form av medeltida handelskompanier och ibland arrangerades det knutbaler, vilket sannolikt påverkar tjugondag Knut och julgransplundringarna. Knutbal är något som vi kan gå på än idag. I vårt område brukar det ibland vara knutbal i Hedeviken, som ett trevligt inslag efter julen.
Att slänga ut granen tillsammans med en så kallad julgransplundring härstammar från 1800-talets borgerliga traditioner och upptåg som man kunde se i bondesamhällets byar vid denna tidpunkt. Då sprang barn och unga omkring och tiggde mat och dryck till sista julstugan, samtidigt som de ropade ut julen ut. Under 1900-talet har tjugondag Knut kommit att associeras med barn och godis. Julgransplundringar förekommer ännu idag, bland annat i Tännäs som har en 100-årig tradition att ha julgransplundring.
Jag tänker tillbaka på när jag var liten. Hela familjen gick tillsammans till julgransplundringen som var i närheten av vårt hem. Med flätor och sidenband i håret, iklädd en av mina finaste klänningar med ett litet förkläde till, som mamma hade sytt. Blyg som jag var stod jag gärna och tittade på medans de andra barnen dansade ringdans runt granen till dragspelsmusiken. Efteråt fikade vi saft och pepparkakor och andra godsaker. En fin avslutning på julhelgen. .
Text: info hämtad från Nordiska museet
Bild: Hedeinfo