Jag trivdes med alla djur, den täta granskogen med stigar i alla väderstreck och med närheten av fjället. I Bäcksvallen fanns Britt och Siv, och deras mor Sigrid Mattson. Britt var två år äldre och Siv var ett år yngre än mig. I Stafsvallen fanns Ingrid som var fyra år äldre och Anita som var tre år yngre än mig, och deras mor, Tyra Halvarsson. Min syster Sylvia kom också till vallen och hon var jämnårig med Ingrid. Det var de lekkamrater som jag hade, men det var ju “bara” flickor och de lekte hellre med varandra.
Fäbodstugan som vi kom till var av timmer och ganska liten. Först kom vi in i en farstu och där fanns bland annat en bänk som kärnan satt fast på. Genom en dörr till vänster kom man in i stugan. Till vänster var den öppna spisen där det för det mesta brann en eld, och var det granved så sprakade det, och ibland for det glöd långt ut på golvet. Till höger innanför dörren stod separatorn på en bänk, och ett köksbord vid fönstret. Genom en dörr kom man in i ett sovrum med två sängar och ett litet bord.
Vid vår fäbod fanns det också ett större hus som var av bräder och rödmålat. Det var turiststugan där vandrare kunde övernatta för en billig penning, och det var mammas uppgift att städa och ta betalt av dem när de gick vidare. Det hände ofta att jag fick småpengar av folk som låg över där, så på hösten när jag kom ner på byn hade jag kanske 10- 15 kronor.
Det fanns också ett vedskjul med tre väggar och ett snedtak, och för det mesta var det enbart granved i den. Vårt vatten hämtade vi i en ränna av bräder ,en bit bakom vedskjulet. Vattnet som kom från en kallkälla längre upp mot fjället, var så kallt att man inte kunde dricka ett helt glas. Intill fäbodstugan var kokhuset av bräder, där mamma gjorde ost och kokade messmör. Ca.50 meter från huset var ladugården och stallet med utedasset emellan.
Mamma var uppe tidigt och gick till “fjöset” i femtiden. Alla fäbodar hade “butid”, som innebar att klockan ställdes fram en timme. (I dag sommartid) När hon gick till fjöset hade hon med sig mjölkkrukor och en mjölksil och en liten hink med varmvatten och en ren trasa. För att få allt med sig var hon tvungen att gå två gånger, och någon hjälp att få från mitt håll var inte att räkna med, för då sov jag. Före mjölkningen måste hon mocka ut kobajset i gödselrännan. Det var en nedsänkning i golvet som var ca.50 cm. bred och slutade vid ett hål i väggen, där kobajset skulle ut. Den öppningen kallade vi för ”vindögat”. Innan mjölkningen tvättades spenarna med tvål och varmvatten och torkades av med en trasa. Mjölkpallen var gjord av en bit av en trädstam där tre grenar fungerade som ben. När en ko hade mjölkats, hälldes mjölken i en stor sil som stod över en mjölkkruka. I botten på silen fanns det två finmaskiga nät och emellan dem var en silduk av vadd. Efter mjölkningen smörjdes spenarna in med en salva för att de inte skulle bli såriga av sol och insekter.
När mamma mjölkade på kvällen, så brukade jag sätta mig i ett bås vid huvudändan hos en ko. (Alltid samma ko) Det var så rofyllt att sitta där och lyssna när mjölken strilade ner i hinken och på ljudet när korna idisslade. Det hände ibland att jag somnade intill kon. När mjölkningen var färdig, bar mamma in mjölken i stugan för att den måste separeras medan den var varm. På separatorn var det en behållare på 10 liter som mjölken hälldes i, och sen var det att börja veva. Det gick mycket tungt att dra veven innan man hade kommit upp i varv, sen var det lättare. Det var noga med att varvtalet var rätt annars blev grädden för tjock eller för tunn. När det var rätt, då hördes ett pling för varje varv. Mera mjölk hälldes i efterhand tills det var färdigt, och då hade det blivit en liten hink med grädde och några större med skummjölk. Det här bar mamma ner i jordkällaren där det var svalare, för att förvaras tills hon skulle göra smör, ost och messmör.
Sedan var det dags för frukost som tillagades på en trefot i öppna spisen, och för det mesta åt vi gröt och några smörgåsar på morgonen. All mat tillagades över öppen eld och det var inte så enkelt alla gånger. Det var svårt att få jämn värme och ibland kunde det börja brinna i stekpannan. När vi hade ätit så skulle korna släppas ut, och de gick aldrig åt samma håll som kor från någon av de andra vallarna. Mamma kom överens med de andra fäbodkullorna vilka vägar de skulle gå nästa dag. Det var namn på dem som: övre vägen, mittenvägen och nedre vägen, östra och norra vägen.
För att de skulle följa mamma, hade hon en liten tygpåse med grovsalt och havre (“sleke”), som korna tyckte om. Hon gick före dem och ibland tog hon lite i handflatan som korna fick slicka i sig, och när de kommit ett stycke så vände hon och gick hem och sedan fick korna gå ensamma under dagen.
Foto: Ragna Håkansson, Marika P. Kaspergård och Daniel Larsson
Text Ivar Amundsson