Skriven av Leffe (Raben) Sjögren 7 februari 2019
Jag lärde känna Kenneth eller ”Birre” som jag kallade honom i högstadiet. Jag är ju ett år äldre så jag gick i åttan när han började i sjuan. Många kallade honom för Nuban, Nybbe eller bara Nyberg.
Vi hade ett gemensamt intresse i Bordtennis och vi började träna tillsammans i gympasalen i Hede där vi utkämpade många spännande dueller. Vi åkte senare ut på många tävlingar och turneringar genom åren, Östersund, Sundsvall, Trondheim och Härjedalsmästerskapen inte att förglömma. Det var ju inte bara själva spelandet som var roligt utan allt runt omkring. Alla dom där evenemangen och det festades en hel del ska jag säga.
Kenneth hade ju tendens att vara lite glömsk och det var ofta han hade glömt någon sak som man behövde när vi skulle träna. Han kunde komma med bara en sko eller glömt sitt pingisracket men det brukade alltid lösa sig. Jag hade ofta med mig ett extra ifall han hade glömt och det blev ändå alltid skratt och glädje runt det.
Birre älskade allt vad tävlingar hette och vi vann mot varandra om vartannat i det vi företog oss, pingis, tennis och kortspel. Något annat som han gillade väldigt mycket var när vi gjorde iordning olika banor och körde femkamp, drack några pilsner och mös, då trivdes han. I slutet av tonåren och tjugoårsåldern åkte vi runt i Birres svarta Ascona, spelade musik, festade och hade roligt. Vi hade många oförglömliga resor till Röros bl.a.
Han tyckte om att resa och det blev många längre resor till bl.a Australien, Fiji, Los angeles och Las Vegas. Jag var med på några av dom resorna och minnena tänker jag ofta på. T.ex när vi strosade på Venice beach och träffade ett yngre par från Los Angeles. Dom visade oss runt om i den stora staden och några dagar senare hamnade vi på en klubb i något skumt område. Det var massor med folk där och helt plötsligt så började Talking Heads spela….Det är ett av alla minnen med Kenneth som finns kvar.
Han hade ett företag som sysslade med röjning och han spenderade många vintermånader på Teneriffa då han inte hade jobb. Där träffade han en kille (Ricardo tror jag han heter) som sedan följde med till Hede och jobbade för honom i många år. Han ville att vi skulle ut och resa igen och vi var överens om att det skulle bli av framöver igen nån gång men nu hann vi inte det.
Birre jobbade i skogen och naturen var något som låg honom varmt om hjärtat. Plockade ”myrbär” gjorde vi då och då genom åren. En sak som Kenneth ofta sa till mig var att han ville att vi skulle ses och sticka iväg och fiska, tända en eld, ta några järn och prata gamla minnen. Vi hade bestämt att vi skulle göra detta men nu hann vi ju inte med det sorgligt nog. Det känns ändå bra att det var något vi VILLE göra och det får jag ändå en bra känsla av.
Kenneth var en fantastisk social människa med framåtanda som gjorde att han fick fina kontakter med folk runt om i världen. Han var väldigt lojal i alla lägen, hjälpsam och ställde upp när någon behövde hjälp. Tog sig tid och lyssnade på vad man sa och sen analyserade han och kom med nåt förslag. Kanske inte alltid det bästa men han var i allafall där och stöttade. Att tänka positivt var något han ofta sa, och han ville inte höra negativa saker utan han såg positivt på det mesta. Han spred glädje och värme runt omkring sig. Bjöd på sig själv och det var alltid något roligt som hände när man hängde med honom. Birre var väldigt lätt att umgås med och vi hade alltid kul när vi träffades.
På senare tid sågs vi inte så ofta men 4-5 ggr per år blev det ändå. Däremot så pratade vi ofta med varandra i telefon. Han älskade att höra vad som var på gång och om vi inte snart skulle ses, när jag skulle komma upp till Vemdalen nästa gång osv. Han ringde ofta till min mamma och pratade ihjäl några minuter med henne och det uppskattade hon väldigt mycket.
Ja, det finns hur mycket/många goda saker som helst att säga om Kenneth. Han älskade sitt Rise där han bodde och ville inte flytta därifrån. Där ville han dö och nu blev det ju så …. fast 30 år för tidigt.
Kenneth var en av mina finaste och bästa kompisar genom livet, min livskamrat och det skär i mitt hjärta att han nu är borta. Det kommer upp fantastiska minnen hela tiden och 99% av dom är sköna, härliga och roliga minnen. Som när du åt röd färsk chili i regnskogen på Fiji och höll på att brinna upp invärtes för att det var så starkt…*s*… Eller drack Cavarot med byäldsten och byarådet långt uppe i Fijis regnskog. Man blev alldeles knäsvag och kunde knappt gå.
Det var enkelt och lätt att umgås med dig Kenneth. Du sa för bara några veckor sedan att du älskade mig och att du ville att vi skulle hitta på något. En resa eller bara umgås, ta några stänkare och spela kort och du ska veta att jag kände likadant men jag tog mig aldrig tid till det och det gör ont i mig att det nu är försent.
Du älskade musik och vi hade många låtar som var ”våra” Bl.a så började dina telefonsamtal med några fraser från John Holms låt: Främmande natt. -In kom lilla fjollan så påkostat utklädd ikväll…då visste man att du hade tagit några järn och mådde gott. Tom Petty, Steppenwolf, Uriah Heep var några av dina favoriter.
Jag känner en stor saknad och jag saknar redan dina telefonsamtal och din röst, en tysthet som jag inte kan göra något åt och det gör mig väldigt ledsen. Nu hoppas jag att du har det bra där du är och när jag kommer så ska vi dra en spader, lira lite pingis och prata gamla minnen. Det ser jag fram emot. Vila i frid min käre vän!