Jag var 15 år och hade två önskningar i livet: att få leva i ett enda stort äventyr och att inte vara som alla andra. Gymnasieskolan i Vaggeryd hade endast funnits i ett par år, var hypermodern och alla min klasskompisar hade sökt dit. Men jag, jag ville någonting annat.
Mina föräldrar var aktiva i den lokala IOGT-NTO föreningen under många år. Vår familj, tillsammans med ett 50-tal andra, har alltid åkt till Vemhån, och där hyrt in oss på den gamla skolan, den gula stora byggnaden om man åker rakt fram istället för att svänga vänster mot Sveg, ni vet. Vi åkte dit för att fira påsk och åka skidor tillsammans, något som min familj gjorde i säkert 30 år och som görs än idag av skidåkande smålänningar.
Det var dessa resor som gjorde att när jag fick gymnasiekatalogen under vårterminen i årskurs åtta, och jag bläddrade igenom den och såg namnet på en ort jag kände igen, så steg pulsen lite extra. Hede! Det var ju dit vi åkte med alla stukade tummar och brutna ben i vår grupp. Hede, det var där äventyret skulle starta för mig! Jag sökte till Wemerskolan under höstterminen i årskurs nio - och jag kom in. Hösten 2001 fick jag mitt äventyr. Jag var 16 år och skulle flytta 70 mil hemifrån. Första veckan grät jag. Jag grät och grät, längtan efter mamma och pappa var så stor. Vem var jag utan dem? Vem var jag utan mina bröder? Utan mina vänner? Och 70 mil bort.
Nu 19 år (!) senare så har jag levt mer än halva mitt liv i Hede. Mer än halva mitt liv har jag levt tillsammans med min man Hans och vi har numera två fantastiska flickor, Annie 12 år och Thilde 15 år. Vem trodde det när tårarna rann? Absolut inte jag, och verkligen inte mina föräldrar!
Mina tre år på Wemerskolan var bland de mest lärorikaste i mitt liv. Vi hade fantastiskt roligt och vi blev en familj. Jag tänker på de tre åren nästan dagligen, ibland med ett leende på läpparna och ibland med en otrolig tacksamhet för de vuxna människorna vi fick ha omkring oss då. Tack till lärarna Barbro, Susanne, Gunnar och Dagmar. Även stort tack till Ann-Mari i köket och vaktmästare Johnny, som alltid kom med lunch åt oss när vi var hemma och var ´sjuk´.
Jag bodde tillsammans med Sofia, en tjej från Kungälv utanför Göteborg,och vi insåg ganska snabbt att vi inte alls saknade vår hembygd utan vi ville leva i Hede. Här fanns allt vi kunde önska oss! Otroliga vänner och en ICA-butik, vad mer behöver man i livet? Mmmm… jo just det. McDonalds… det var väl det då. Men vi fick busskort, precis som dagens ungdomar, och på söndagar tog vi utflykten till Östersund och gick på McDonalds.
Att välja Sonfjällsbygden tycker jag är ett lätt val, att få se mina barn växa upp här, i en trygg miljö, med människor omkring sig som man alltid vet hjälper till. Jag minns speciellt den gång när jag precis hade slutat på Ica, efter 13 år, och Annie förmodligen hade glömt bort det för en sekund och gick in efter skolan och letade mig. Hon frågade Peter vart mamma var, istället för att påminna henne om att jag hade slutat där och vända ryggen, så ringde han till mig och sa att hon letade efter mig. Tryggheten och hjälpsamheten finns verkligen här.
Att kunna ringa vänner i sista sekund om hjälp och att veta att jag alltid har en trygg punkt är för mig så otroligt viktigt. Sen närheten till naturen och fjällen och skidor och… men det där vet ni ju redan! För mig och min familj är det de där små tingen i livet som är viktigt, och allt det där finns här. Precis här, mitt bland oss! Lyft blicken, ta vara på de stunderna, de fina människorna som finns. Mitt här bland oss!
Det är därför jag väljer Sonfjällsbygden!
Text & bild: Helen Eklind