Skriven av Sara Karlin 9 juli 2017
Hösten 2014 blev min stora dröm sann. Jag fick dĂ„, efter mĂ„nga Ă„rs tjatande pĂ„ föregĂ„ende Ă€gare, tillsammans med min man, köpa vĂ„rt drömhus i Hede. MĂ„nga ruskade pĂ„ huvudet och tyckte att vi var galna som tog oss an ett hus och en tomt som kommer att innebĂ€ra sĂ„ mycket jobb och pengar, men det kunde vi inte bry oss mindre om Ă€n vad vi gjorde. Vi tyckte mest att det var konstigt att folk omkring suckade för vĂ„r skull. Det Ă€r ju inte dom som ska göra slitet.Â
Det sĂ€gs Ă€ven att det spökar i huset. Jag har pratat med mĂ„nga som har bott hĂ€r som upplevt bĂ„de det ena och det tredje. SjĂ€lva har vi varit med om att dammsugaren slĂ„r pĂ„ utav sig sjĂ€lv dĂ„ och dĂ„ och en natt nĂ€r jag inte kunde sova hörde jag hur det slog i ytterdörren, som var lĂ„st, och att nĂ„gon sedan tog tre knarrande steg uppför trappan. Man fĂ„r tro och tycka vad man vill, men ingen har dött av osynligt sĂ€llskap, och jag, jag tycker bara att det Ă€r spĂ€nnande!Â
En person med insyn i âspökerierâ talade om för mig att hon sĂ„g en dam i huset. Damen hĂ€lsade att hon tyckte att det var roligt att en barnfamilj flyttat in men att hon var missnöjd med oordningen i de bĂ„da matkĂ€llarna. MatkĂ€llarna har under mĂ„nga Ă„r anvĂ€nts som förrĂ„d och kommer sĂ„ Ă€ven att göras för vĂ„r del sĂ„ jag kan förstĂ„ hennes förtvivlan nĂ€r hon kanske Ă€r van att saften och sylten ska stĂ„ pĂ„ hyllorna i fina rader. Vi mĂ„ste försöka komma överens om det dĂ€r pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Vad det gĂ€ller dammsugaren, sĂ„ tackar jag bara för hjĂ€lpenâŠ
Huset Ă€r Ă€ntligen vĂ„rt och nu ska det bli en spĂ€nnande och utmanande renovering under mĂ„nga Ă„r framöver, troligtvis under resten av vĂ„r livstid. NĂ€r huset byggdes 1940 bestod det utav tvĂ„ lĂ€genheter + vind och kĂ€llare. 1941 stod huset inflyttningsklart och Ă€garna var systrarna Ida (1887-1971) och Selma (1897-1978 Andersson som gift) BĂ€ck. BĂ„da systrarna var lĂ€rarinnor. Ida var femte barnet i familjen och tjĂ€nstgjorde i RĂ„ndalen, SĂ€rvsjön, Hedeviken och Hede. Kanske var hon en tid i LĂ„ngĂ„ och Vemdalen ocksĂ„. Ida förblev ogift och var en av dem som startade Hede hembygdsförening. Idas intressen bestod av handarbete, mode, litteratur, kyrkan och missionen, hembygden och sina "barnâ (före detta elever). Hon var engagerad i lĂ€rarnas förening och reste sommartid till olika delar av landet för att delta i olika kurser.
Selma var en âsladdisâ och den yngsta utav sju syskon och föddes pĂ„ gĂ„rden Ănge. Hon tjĂ€nstgjorde i Vemdalen som nyutexaminerad men flyttade till FlĂ€rke i Ă ngermanland, dĂ€r hon stannade i över 20 Ă„r.  Efter giftermĂ„let med vĂ€rmlĂ€nningen Gustav Andersson den 12 juni 1943, flyttade hon till Hede igen och vikarierade bĂ„de i Hede och Hedeviken innan hon 1949 började i Svegs skoldistrikt dĂ€r hon stannade till sin pensionering 1957. DĂ„ hade Selma varit Ă€nka i tre Ă„r. Gustav 1895-1954 hade snickeriverkstad vid LunĂ„n pĂ„ norrsidan. Han bodde troligtvis till en början i en stuga pĂ„ norrsidan som han sedan sĂ„lde till Hilding Göransson med familj. Under Selmas tid i FlĂ€rke hyrdes vardagsrummet i hennes lĂ€genhet ut under krigsĂ„ren bl.a. till militĂ€ra befĂ€l.Â
Efter att Selma fÄtt tjÀnst i HÀrjedalen blev hela lÀgenheten pÄ GÀrde Selma och Gustavs gemensamma hem. Selma var borta under veckorna men Äkte hem över helger och lov. Ida sÄg till huset och hjÀlpte Gustav i hushÄllet. Gustav tillverkade inredning, möbler och bestÀllningar av fönster och dylikt. Gustav jobbade och lÀrde snickaryrket hos kÀnda Erikssons i Taserud. Han kom till Hede i början av 1940-talet och var en tid kompanjon med Karl Hansson, men fortsatte sedan ensam att driva Hede snickerifabrik som han hade fram till sin död. Gustav drabbades av en cancertumör som opererades bort. TyvÀrr dog han bara nÄgra dagar senare. FortsÀttning följer ....