Skriven av Horst Kuehne 4 februari 2019
Prästen i Hede var en ytterst trevlig herre, en av mina trevligaste minnen under mina 40+ år i Hede! Detta reportage handlar egentligen om en präst som för si-så-där 30 år sedan tjänstgjorde som kyrkoherde i Hede. Berättelsen började dock med en mycket uppskattad aktivitet och på den tiden en "världsnyhet" som turistbyrån började med år 1987, nämligen ”Sonfjällsbygdens spårservice”, där jag körde med egen skoter med släp bredvid längdåkningsspåren och bjöd alla skidåkare jag mötte på en revolutionerande och dittills okänd service: ”ambulant” information om bygden ute i skidspåren, gratis kaffe, te, varm choklad, saft och kalla drycker, kakor, godis och choklad, grillkorv med bröd samt tillbehör, även "en liten jäkel" för den som ville ha.
I släpet bakom skotern fanns dessutom elddon, grillkol, ved, tändvätska, första hjälpen material, värmepåsar, komradio, verktygslåda, valla, skidspetsar och extra skidstavar, något som speciellt Ulrika Östberg var tacksam för när hon längs det långa Björnspåret bröt av en av sina stavar, men som tur var kort därefter mötte mig med mitt ekipage med bl.a. reservstavarna. Sånt hade man aldrig varit med om förut och detta berättade även skoterfolkets tidning "Snofed" om, med rubriken "dukat bord i terrängen".
Premiären började på längdåkningsspåret som döpts till björnspåret, en sträcka på ca 17 km om jag minns rätt. Det väl dragna och underhållna spåret började på Oltjärn, förde över Furubergsbrynnet, förbi Hede Urskog, över Sandbäcken och fram till Nysätern vid Sonfjället. Turen var dock mest populär med start från Nysätern och fram till Oltjärn då det var fallande terräng och därmed lättare att åka. Det var dock inte enbart turister som åkte björnspåret utan också många ortsbor som tyckte att det var en enastående och trivsam aktivitet att åka skidor på längden genom vår sagolika natur, med allt vad detta innebär.
Som grädde på moset fick varje skidåkare, som på ett av turistbyrån utvecklat speciellt startkort fått start och mål bekräftat av ägarna på Oltjärn och Nysätern, därefter ett för detta ändamål speciellt framtaget emaljerat märke, GULDBJÖRNEN, som var populärt och mycket uppskattat.
Den som dock detta reportage egentligen handlar om var en av de trevligaste människor jag någonsin hade förmånen att träffa i mitt långa liv. Vem är då denna herre?
Det var en av de första längdåkare jag då träffade längs "Björnspåret", den dåvarande prästen i Hede med namnet Bengt Laurell. Han kom alldeles slut och svettig sakta skidande emot mig någon km från målet Oltjärn och någon kilometer efter honom kom hans pustande "eftersläpande" fru. Han var helt överraskad om att träffa mig ute i (bredvid) spåret. Det blev ett mycket livat och roligt möte. När Bengt hade återhämtat sig någorlunda och fått ordning på andningen, accepterade han först tacksam något kallt att dricka, sedan en kopp kaffe med tilltugg.
Jag hade också med mig en flaska god whisky, var dock något tveksam om jag kunde bjuda en PRÄST på en ”sillfösare”. Efter ett längre samtal och många skratt släppte dock min tveksamhet och jag frågade honom om han ville ha ”något starkare”. Ni skulle ha sett hans ögon glittra och hans breda leende när han sa ”har du med även sånt? Visst tar jag en menade han, men du får inte säga något till min fru som kommer efter mig”. (Historien upplyser dock inte om det skedde något samtal mellan prästen och hans fru efter att de hade kommit hem). Där slutar historien om mötet med en präst ute i längdåkningsspåret i djupaste vildmarken mellan Oltjärn och Nysätern. Det mötet kommer jag aldrig att glömma.
En annan gång jag såg Bengt väldigt glad var när jag fick ett helt gäng tyska vänner att ställa upp och spela med sina medhavda instrument i den vackra över 300 år gamla kyrkan i Hede. Då blev det LIV må jag säga. Som jag har hört så har tyvärr Bengt kallats hem till Herren. Må han vila i frid och må Herren förlåta honom för hans ”dryckenskap” i Härjedalens storslagna vinterlandskap. Naturligtvis kommer vi att mötas igen, men den gången har jag förmodligen ingen whisky med mig. SORRY Bengt.
Jag är ju inte precis någon speciell ”knäslipare” i kyrkan, mina byxor är helt intakt i det området. Men Bengt var rätt man för sitt yrke som kyrkoherde och själavårdare, alltid beredd att hjälpa människor i nöd. Dag och natt ”around then clock”. För honom var det mer än ett yrke, för honom var det ett kall och han tjänade sin Herre och sin församling till 110%, och det alltid med ett leende på läpparna.
Här vill jag än en gång, efter över 30 år, uttala min djupaste tack till alla företag som så välvilligt ställde upp för att finansiera verksamheten, t.ex. ICA:s Bert Eriksson, Yngve Åslund, föreståndare av dåvarande Konsum, Göran Persson, dåvarande föreståndare av OK, samt alla andra som skänkte varor till denna förnämliga aktivitet som blev känd i hela Sverige. Den givmildhet och det samarbete som fanns då kommer jag heller inte att glömma! TACK! (Och ni må tro att alla andra turistområden i Härjedalen då var avundsjuka som f - -!) Bilder Horst Kuehne och Pastorsexpeditionen i Hede.